Så i onsdags fixade jag lite käk och firade att det var exakt två år sedan L och jag träffades för första gången. Haha ingen kärlek vid första ögonkastet här inte, faktum är att jag inte alls var intresserad. Men människan gav inte upp och kämpade på, och vem kunde ana att jag två år senare skulle vara upp över öronen förälskad i honom. Är dock tacksam att det faktiskt tog sin tid med allting, det gav oss en bra grund. Sen har vi gemensamma värderingar - vi tycker mer eller mindre likadant i viktiga frågor.

 

Och givetvis finns det en del vi inte tycker om hos varandra, L kan verkligen konsten att gå mig på nerverna och så finns det vissa svårigheter som ställer till det ibland. Men där försöker jag ha tålamod och välja mina strider.  Det som brukar funka är att prata, prata och återigen prata. Pratar ut lungorna ur mig ibland haha, men brukar då påminna mig själv om varför jag älskar honom och vilken fantastisk underbar själ han är. Det gäller att snarare förbättra och utveckla varandra, än att försöka förändra varandra.