Efter 17 timmars flygresa anlände jag äntligen till mitt hemland Kongo som jag inte varit på i 10 år. För er som inte vet så finns det två länder som heter Kongo. Den stora som har Kinshasa som huvudstad och den lilla som har Brazzaville som huvudstad och det är även där jag är född. Jag har både bott i Brazzaville och i Pointe-Noire som ungefär motsvarar vad Göteborg är för Sverige. Som jag skrivit tidigare så skulle jag visa er runt genom att filma och även dokumentera lite vad jag har för mig om dagarna, vilket jag har gjort. Så jag har lagt upp några videoklipp på youtube och dom kan ni se genom att trycka här , alt söka på mitt namn där. Haha jag är inte van med det här med att filma sig själv så känner mig lagom stressad och tappar ord, och så värme på det – värme tar kål på mig här… fyfan alltså haha och hur jag ser ut… jag orkar inte.
 
 Igår var jag och hälsade på min mormor som jag inte sett på evigheter, hon var så glad över att få se mig igen. Klippet där jag träffade min mormor ligger även den uppe, följ mig där gärna. 
Det är glädjande att flera ”vanliga ” märken nu väljer att sälja smink med hudtoner för mörkhyade personer. Jag nästan fick en hjärtattack när jag först fick syn på dom mörka foundation från Apoliva på apoteket hahaha. Jag brukar annars köpa min foundation från Mac, för priset för en därifrån får jag istället tre stycken ifrån H&M. Hoppas nu bara dom motsvarar mina förväntningar, hur som så är det för mig (och säkert för många andra) glädjande nyheter.

Jag ska snart iväg för att hämta ut mitt visum samt shoppa det sista inför resan. Under tiden tänkte jag att ni skulle ta del av en dikt jag skrev i början av 2014 när jag var nykär. Nu när jag tänker efter så kanske jag skulle vara lite mer generös med mina dikter/noveller härinne, i alla fall det jag kan dela med mig utav. Skriva är ju min terapi så det finns ”some deep shit” där jag verkligen skriver av mig. Och dom skulle jag under inga som helst omständigheter dela med mig av.


 

För tänk om jag inte enbart vill ha dig till låns?

Tankarna tar mig till det du sa häromdagen… att man har varandra till låns. Bläddrar bland bilderna i mobilen och stannar till bilden vi tog i den trånga hissen hemma hos dig. Jag betraktar bilden en stund och frågar mig själv.. till låns? Inser då snabbt att det visst ligger en sanning i det. Att vi har varandra till låns. Vi lånar ut varandra så länge vi vill ha den andra kvar i vårt liv men än viktigast så länge känslorna tillåter. Men tänk om jag vägrar? Tänk om jag inte enbart vill ha dig till låns? Jaa tänk om jag egentligen inte vill låna ut mig? För det man lånar ut ska ju så småningom lämnas tillbaka. Jag kanske varken vill lämnas tillbaka eller för den delen lämna dig tillbaka? För det är ju vad det innebär att ha varandra till låns. Tänk om jag istället vill ge dig mig. Genom att ge dig mig så blir jag ju din och då behövs jag ju inte lämnas tillbaka. För vet du vad? Jag vill inte endast vara till låns, nej utan jag vill vara din så länge ditt hjärta slår. Enda gången du får lov att återlämna mig är dagen då du tar ditt sista andetag. Men även då kommer jag vägra lämnas tillbaka för jag vill inte enbart ha dig till låns.