Det känns som om årets första resa söker mig. Och finna mig ska jag ju givetvis låta den få göra. Så det är så! Så sent som i torsdags höll jag på att få en hjärtinfarkt, haha var tvungen att ladda om sidan flera gånger, för trodde inte mina ögon. Hittade nämligen en tur och retur flygbiljett till Gambia för endast 299 svenska kronor, med avresa dagen efter. Jag som ger mig själv lyxen att vägra att binda upp mig på jobb, var det ju egentligen bara att börja packa, om det inte vore för att jag hade planer denna vecka med bland annat N. Men jag säger såhär, nästa gång jag ser något liknande, så kommer jag att boka först, och inte börja tänka på boendet förens jag är på plats. Tjatar ju om äventyr hit och dit, det om något hade varit upp till bevis för min äventyrslystna sida att visa vad den går för.
 
Det tar mig till det 6 timmars långa samtal jag hade nu i helgen, haha det där måste ha varit rekord. "Jag vill inte bara existera, utan jag vill också leva, njuta av hela mitt väsen. Om du förstår vad jag menar."  Om jag förstår? Log lite för mig själv. Det kändes ju som om människan hade tagit bladet ur munnen på mig. Det är ju mitt tankesätt det. Samtalet tog oss till flygolyckan som skedde nyligen. Alla dessa människor hade säkert både planer, mål och drömmar, och troligtvis en hel del saker att se fram emot. Och bara sådär, puff är dom borta, raderade från jordens yta. Det är ju precis det jag menar när jag numera säger att jag inte pallar slösa min tid, energi på saker och människor som inte längre tillför ett enda skit i mitt liv. Tack men nej tack. Ain't nobody got time for that. 
 
Det här livet har vi till låns, vi har bara ett liv så det gäller att ta vara på hela sitt väsen. Om man dessutom har möjlighet så ska man njuta av varenda sekund av det. Dödens väg ska vi alla förvisso vandra förr eller senare, men jag vill känna att jag levt mitt liv och då helst på mina egna villkor, att jag tagit vara på hela mitt väsen, och gett mig själv möjligheten att utvecklas som människa på alla tänkbara sätt. Jag strävar efter att bli den allra bästa versionen av min själv, och ger mig all den kärlek och det bästa som finns. Jag hoppas ju även kunna uppleva ålderdomen, men liksom resten av befolkningen så vet jag inte när min tid här på jorden upphör. Då är det väl onödigt att omge sig med människor som inte ens värdesätter ens tid. När dessutom en miljon människor världen över inte alls kommer få chansen att vakna upp imorgon. Eller särskilt när jag tidigare idag hade bröstsmärtor och kämpade mig igenom hela dagen för att inte åka in, överlevde men det känns fortfarande obehaglig, så får se om jag väljer att åka in imorgon. Jag är i alla fall inte rädd för att dö, döden skrämmer inte mig alls, det enda som skrämmer mig är att leva ett liv där jag är levande död, som typ 90% av befolkningen, man bara existerar men lever inte alls. Så varje gång såna där olyckor inträffar så skänker det livet en mening.