Idag, just i detta ögonblick känner jag en sån stor tacksamhet över mitt liv, över allt det jag har och allt det jag är. Tyvärr så är det ju så att vi ofta fokuserar på allt det vi saknar och allt det vi hade velat ha, men sällan reflekterar över allt det vi istället har, hur långt vi faktiskt kommit på vår livsresa och alla hinder vi överkommit på vägen. Kom nämligen på mig själv med att klaga alldeles för mycket på att jag inte riktigt hinner med allt det jag hade velat. Detta skapar stundvis en stor frustration hos mig, av den enkla anledningen att jag ofta lägger alldeles för höga förväntningar på mig själv. När dessa förväntningar inte uppfylls inom den utsatta tiden, så kryper en känsla av otillräckligthet inom mig. Jag får då ångest, och konstant går runt och bär på alla dessa känslor som äter mig inifrån.
 
I grund och botten handlar det om att jag stör mig något fruktansvärt mycket över min hudsjukdom som inte riktigt vill ge med sig. Det här har jag lidit mycket av, eftersom skiten begränsar mig så otroligt mycket. Nu när det varit / är en hel del stressigt för mig, är det lätt att denna känsla av otillräcklighet sakta men säkert smyger sig in. Något som inte bara påverkar mitt mående men även mina relationer. Men så sa jag till mig själv häromdagen: "Eeh du jobbar från kl 7-22 idag, 7- 15 imon och så ska du tvätta, N ska komma hem och så ska ni packa tillsammans, på måndag reser ni till Bulgarien. Men innan ni drar mot Arlanda ska du hinna hämta henne i skolan, eftersom hon missar skolavslutningen på onsdag så vill hon gärna gå ett par timmar på måndag för att hinna krama om hennes vänner."  Och plötsligt ser jag allt annat som jag faktiskt hinner med. Och vet ni vad? Jag är tacksam och stolt över mig själv, för att jag gör det bästa utifrån dom förutsättningar jag har. Så jävla stolt och tacksam över hela mig!!

Även om det ändå är tänkbart, så har giftermål som bekant alltid skrämt skiten ur mig. Tanken att vara bunden till någon, och eventuellt ha oturen att sluta med någon som senare visar noll respekt gentemot dom löfte vi gav varandra... det är en mardröm jag ogärna vill uppleva. När jag tänker i tex afrikansk kultur så likställs giftermål som en examen, en känsla av att man har "lyckats ". Man tjatar till sig frierier. Det gör att alldeles för många nöjer sig och stannar i destruktiva och manipulativa förhållanden där man gång på gång blir tagen för givet, bedragen, förnedrad, slagen, psykisk misshandlad och listan kan göras hur lång som helst. Man håller sin mask så hårt, och skuldbelägger sig själv och ursäktar den andras beteenden, samtidigt som man komiskt nog ser ner på andra ogifta.

Jag har både sett, hört och bevittnat alldeles för mycket för att ha respekt för giftermål. Alldeles för många gifter sig dessutom på helt fel grunder. Gladeligen står man där och lovar varandra evig kärlek, i nöd och lust tills döden skiljer en åt - och så länge det är 'lusten' som pågår så är allt frid och fröjd och så fort 'nöden' gör entré, så är alla gulle gulle skit till löfterna man gett varandra till höger och vänster helt bortblåsta. Jag har dock kommit fram till att det egentligen inte är giftermål som skrämmer skiten ur mig, utan att jag (Gud förbjude) skulle hamna i ett skämt till äktenskap. Med tanke på att folk numera inte verkar veta vad det innebär att stå där och lova varandra evig kärlek, så känns risken rätt stor att råka stötta på en fullständigt idiot som inte ens skulle vara värd en fjärdedel av den person jag är. Alltså hela jag ryser av obehag vid blotta tanken. Nej fy, usch för alla dessa jävla psykopater som går runt och medvetet förstör andra som om dom vore leksaker. Jävlig gulliga och charmiga är dom och dessutom mästare på att manipulera.

I äkta kärlek så varken utnyttjas och manipuleras det. Kärlek i dess renaste form är perfekt och utan några som helst baktankar. Den ljuger inte, bedrar inte, utnyttjar inte, trycker inte ner, förnedrar inte, misshandlar inte, manipulerar inte, skuldbelägger inte, utan det istället är vi människor som ägnar sig åt såna saker. När man verkligen älskar någon på riktigt, så älskar man den personen villkorslöst, man pushas till att bli den bästa versionen av sig själv, man är fullt upptagen med att ständigt komma på nya sätt att visa denna sin kärlek, denna personens lycka blir lika viktigt som ens egen och att medveten krossa denna skulle inte ens vara ett alternativ då man både värdesätter personen i fråga och det man delar alldeles för högt.

Jag lyssnar ju numera mycket på den här typen av fridfull musik och känner mig bara tvungen att dela med mig av min favorit. Nu när det pratas barn och giftermål, och som vanligt får jag panikångest när det gäller sånt, haha, på riktigt. Men i alla fall, det är en blandning utav olika melodier som är komponerade av en talangfull man vid namn Tim Janis. Jag har dessutom hittat den melodi som jag hade velat ha till min bröllopsmarsch - spola till 1:19:53, för att lyssna på den och runt 1:25:20 är det en annan version utav den. Jag föreställer mig göra min entré med just den låten i bakgrunden och på mig har en jäkla het klänning speciellt designad för mig av Peter Englund. Och all bröllopsdekoration ska helst göras av mig själv i samråd med bröllopsdekoratör.

Tanken var ju att jag denna vecka endast skulle jobbat två dagar - tisdag och fredag. Men hamnade ändå på mitt favvoställe i onsdags och jobbade då kl 8 -19 samt tackade jag till ett eventuellt övertid till kl 22. När jag vid  19 tiden fick chansen att backa så tog jag den. Till min förvåning var dessutom L som skulle köra hem mig, redan vid parkeringen utanför och jag skulle jobba kl 10 - 19 dagen efter så det kändes rätt att ångra mig och sticka hem. Hade inte jobbat där på ett tag så det kändes jätteroligt att vara tillbaka. Jag verkligen trivs där, inte bara över det faktum att dom är så måna om sina anställda men att det är en sån jäkla positiv energi därinne.
 
Det är till 95% procent killar som jobbar där, haha brukar skoja om att det är som en enda stor buffé utav dom - man hittar allt ifrån den ljusaste till den mörkaste, vältränad till otränad, långt hår till inget hår alls, och så vidare. Det har även kommit till min kännedom att dom allra flesta därinne tycker att min dialekt är så sexigt. Förut så förstod jag tex inte varför en av mina närmaste chefer alltid ler sådär fånigt varför gång vi konverserar. Kom inte riktigt ihåg vad jag babblade om i onsdags men så log han sådär igen och ba ''fan vad jag älskar din dialekt'' och jag kom på mig själv med att omedveten stärka till dialekten en aning haha. Nej jag verkligen tycker om att jobba där. I fredags var jag tillbaka på ett annat ställe som jag även kommer att jobba på i princip hela nästa vecka.
 
Nu denna helg är jag på utbildning i en organisation som jag kommer att engagera mig i nu framöver. I grund och botten så brinner jag verkligen för att hjälpa människor på alla sätt jag kan och har ju volontärat en del. Hjälp till självhjälp, att förstärka andras självkänsla, att inse sitt värde, att våga ta plats, att gå sin egen väg och aldrig be om ursäkt för den man är, det är ju liksom mitt område, det är vad jag brinner för. Att vi är så mycket mer än dessa etiketter som samhället ständigt vill sätta på oss. Fokuset ligger främst på psykiskt ohälsa, hederskultur och att utmana normer. Det var en både meningsfullt och lärorik dag, och att få träffa andra som är trötta på det här och verkligen vill göra något åt saken, det är något som ger mig hopp. Kommer personligen att bidra genom att vara aktiv i chattjouren samt vara en alternativ vuxen åt en ungdom som man tar under sina vingar och får finnas där för.
 
Psykisk ohälsas utveckling i samhället tycker jag är skrämmande och det känns väldigt viktigt att man redan i ung ålder får förebilder där man får lära sig sunda värderingar, samt att älska sig själv precis såsom man är. Det är enligt mig grunden till det mesta. För den sekunden man lärt sig att älska sig själv och att man är värd det bästa, desto mindre troligt blir det att man ger in sig i dåliga och självdestruktiva relationer, man lär sig även att ställa krav och gå ifrån allt det som går emot ens principer. Än viktigare så blir du en starkare individ som vågar att försvara dina rättigheter även om det så skulle innebära att du står där ensam. 
 
 Bild på mig och tösen min från 2015
 
Det här är basic saker som jag uppfostrar min lilla tös med, bara idag innan hon drog till ishockeyskolan (som förövrigt var sista gången för denna gång) så hade vi en liten konversation där jag poängterade det här. Att den viktigaste människa i hennes liv är hon själv. På samma sätt som jag är den viktigaste i mitt liv, mitt barn är inte mitt liv - utan hon är en del utav det.
 
Den enda människa som vi måste stå ut med livet ut är ju oss själva, när livet skiter sig och alla andra sviker så står vi ju där ensamma. Dessutom så föds vi ensamma och dör ensamma. Så man kan helt enkelt inte ge något man själv inte har. Ett barn, en partner, en förälder eller kompis ska aldrig vara grunden till ens lycka, dessutom blir det en falsk sådan, det kommer alltid finnas en tomhet som vi ständigt kommer vilja fylla. Lyckan är något vi måste hitta på egen hand och det inom oss själva, när jag är glad och lycklig så smittar det av sig i min omgivning, jag kommer då att kunna bli en bättre mor, syster, dotter, kompis, partner osv