Länge motsatte jag mig att N skulle ha en mobil så länge hon var under 10 år. Ville istället att hon skulle ha en såkallad telefonklocka, långt borta från vad appar heter. Men så strax innan hon fyllde 8 år, köpte S en ny telefon och gav henne hans gamla. Min spontana tanke var: "Oh herregud förstör nu inte min unge". Måste ändå erkänna att det (hittills) gått bra. Hon är inte fäst vid den, och dom gångerna hon är bänkad framför den är när hon (som hon så fint kallar det) har "tråkig". En positiv sak med det är att vi nu kan hålla kontakt på ett annat sätt när hon är där. Särskilt nu när hon under denna period kommer vara där den största tiden. Är dessutom inte heller den där som ska hålla på ringa och så, så att smsa är smidigast. Sen är jag heller inte den där som ska ringa mitt ex i tid och otid bara för vi har en unge tillsammans. Brukade faktiskt nästintill aldrig höra av mig. Utan förutsatte att han är fullt kapabel att ta hand om hans barn och skulle det hända något så litade jag på att han skulle höra av sig. När det gäller sånt där, så har vi både samma syn vilket är jävligt skönt. Och nu om jag vill veta något frågar jag ju direkt till N, vill jag ändå säkerställa mig att tex läxorna verkligen görs och det i tid, jaa då slänger jag iväg ett sms till honom. Men alltså tänk att denna "bäbis" kan idag konversera med mig, så roligt att följa när hon lär sig att stava och läsa när hon bokstavligen mördar språket. Haha har ibland svårt att ta till mig att lillan inte är så liten längre. Utan numera är hon en egen självständig liten individ med en stor vilja och ett jävla anamma i sig. 
 
Tänker också på att jag snart ska få göra om hela resan två gånger till. Får smått panik när jag tänker efter. Sen har jag känt mig stressat över åldersskillnaden mellan L och jag, hela 12 år är det. Vi har dock pratat mycket om det och numera känns det helt okej när både fått säga sitt och pratat igenom allting. Jag hade ju gärna velat vänta några år till men framförallt haft minst 5 års åldersskillnad mellan barnen. Men vi blir ju inte direkt yngre och jag ser gärna att vi är färdiga med småbarnsålder när människan når 50 år. Vi har ju pratat om att eventuellt bosätta oss utomlands när man närmar sig pensionen. Sen är det väldigt viktigt för mig att man som par umgås och ro om varandra. Tyvärr är det alldeles för många som inte prioritera sitt parförhållande så fort man får barn, man tror att livet kretsar kring barnet och glömmer bort varandra. Man liksom lever för barnen, något jag tycker är helt fel. Jag ser inte mitt barn som mitt liv, utan hon är en del av mitt liv, således kretsar inte hela mitt liv runt henne. Jag är dessutom rätt hård som förälder och messar inte runt. Hård men rättvist. Trots att N är rätt bortskämd så ställs det krav på henne, i alla fall hos mig. S kör hon ju lite över ibland. Men hon är medveten att jag inte köper sånt skit, i mitt hem är det mina regler som gäller. Vad som sker där skiter jag fullständigt i. Det är liksom slutdiskuterat. Så att säga "men hos pappa får jag göra si och så" går aldrig hem här.
 
Tänker på en något äldre bekant till mig som även fick barn när hon var 19 år och nyligen blev tvåbarnsmamma när den förstfödda är lite över 12 år. Och det var så rolig att höra att vi tänkte likadant. Finns ju både för och nackdelar med allting. Men fördelarna vi både såg där är att man verkligen fick sin tid med den första. Man har fått göra en massa på tu man hand, och att nu när det är åldern där det är kompisar som gäller så får man mer tid med den nya. Den får också sin egen tid med en och man får verkligen njuta utav denna utan en massa tjafs. Så även om det inte lär bli dom önskade 5 årsskillnad mellan våra framtida gemensamma barn så får det bli åtminstone 2 år emellan. Eftersom jag inte vill flytta ihop med L, i alla fall inte under dom närmaste 10-12 åren. Så kommer jag ju ha rätt stort ansvar vilket är helt okej. Har ju pratat mycket och jag planerar ju inför det så att det blir så smidigt som möjligt, också att jag aldrig skulle vilja sätta N i en sits där hon blir en mini mamma åt barn som jag väljer att sätta till världen, nej nej.
 
Dessutom så trivs jag med min uppfostran och älskar min lugna vardag alldeles för mycket för att byta bort det mot något annat. Vill inte ha det på annat sätt, så särbos blir perfekt. Man vill liksom inte behöva leva någons annans liv, där sin semester och annat skit planeras utifrån andra. Nej tack. Vill leva mitt liv på mina egna villkor, resa och göra annat när jag själv känner för det.

Efter att ha varit hemma i hela tre veckor, med undantag för typ fyra dagar, så blev det dags för lite jobb. Jag har ju aldrig haft ett fast jobb. Tanken på att ha det får min mage att vrida sig okontrollerad, föredrar att jobba på timmar, så alltid tackat nej när det erbjudits en fast tjänst. Jag bokstavligen ogillar att binda upp mig på saker och ting, och förhoppningsvis kommer jag aldrig behöva göra det heller. Än så länge trivs jag att ha det såhär, och det har ju både sina för och nackdelar precis som med allt annat. Tacka Gud för mitt ekonomiska sinne och att jag inte har några utgifter att tala om. Den kombinationen och att jag periodvis jobbat hårt har gjort det möjligt för mig att kunna leva ett bra liv och det nästan helt på mina villkor. I år har jag dock taggat ner. Jobbar inte alls lika mycket som förr. Testat mig fram lite och har ju mål att uppnå fram till december. Detta är ett år där jag sår fröna till ett liv som kommer att vara helt på mina villkor och inte enbart "nästan" som nu. Tycker det är så spännande, det blir intressant att se resultaten.

Min frihet betyder allt för mig. Detta har ställt till det ofta när det kommer till kärleksrelationer,  kan få fett med ångest när saker och ting börjar bli alltför seriösa. Samtidigt som jag i mina relationer verkligen lever i nuet, ger mitt allt och försöker få både att få ut så mycket av det som det bara går, mest i form av minnen. Tror att en sån som mig måste ha en relation där man varken känner sig fången eller fastbunden, utan är fri att leva sitt liv precis som man alltid gjort, bara det att nu delar man en del utav det med en annan individ. Vill liksom inte leva någon annans liv, utan vill kunna leva både mitt eget och vårt liv tillsammans. Vill inte ha någon som följer min livsresa, för den är endast min att genomgå, utan det ska vara någon som följer sin egen men att vi längs vägen tillsammans vandrar sida vid sida. Så det är ju väldigt viktigt att vandringslederna leder åt samma håll. En relation där dess etikett är helt oväsentlig, där det viktiga är att vi både vet vart vi har varandra, en relation som präglas av öppenhet, ärlighet, kärlek i överflöd, där vi hjälper varandra att förverkliga våra drömmar och uppnå våra mål. En kärlek där vi dömer varandra kärleksfullt, där vi trots vetskapen om att vi är helt ofullkomliga behandlar varandra som om vi inte vore det. Där man fördömer felaktiga beteenden snarare än själva människan. En förbehållslös kärlek som är större än livet själv - det är vad jag vill ha och är beredd att gå all in för.

Om nu L är denna människa får tiden utvisa, men i dagsläget så delar han dessa värderingar. Och jag har valt att ge det en ärlig chans och förhoppningsvis följer våra livsresor samma led ända in mot slutet. Om inte annat, vill jag göra det till den bästa åkturen längs resan så länge vi fortfarande väljer att vandra tillsammans. 

Annars spenderades en liten del av helgen i Fittja. Alltså diggar att det växer växterna på väggen, tycker det är så coolt.

Även N fick sitt hår flätat. Det är ju rätt kul att se henne gå runt och visa håret, när hon mer eller mindre gav mig ett helvete när jag höll på fläta henne. Jag är ju rätt duktig på att fläta och liknande, men har inte tålamod nog att hålla på med hennes hår. Så ibland när både pallar med varandra så ger vi det ett försök. Sist men inte minst så ska även jag få klaga över värmeböljan som tagit över Sverige. Avlider ju en smula. Och värst är det när L ska hålla på sova på en, det är mysigt på vinter, men i denna värme blir det bara för mycket. Ett mirakel vore om min bordsfläkt som jag dumpade i förrådet kunde hitta hem på egen hand, har tok för många prylar där att man knappt kommer fram. Får ta och göra en deal med L - han får fortsätta att vara en fästing på mig om han går upp där och kommer ner med den. För att citera Stefan Gunnarsson: ''Allt är förlåtet, kom hem!''  älskade fläkt.

Idag, just i detta ögonblick känner jag en sån stor tacksamhet över mitt liv, över allt det jag har och allt det jag är. Tyvärr så är det ju så att vi ofta fokuserar på allt det vi saknar och allt det vi hade velat ha, men sällan reflekterar över allt det vi istället har, hur långt vi faktiskt kommit på vår livsresa och alla hinder vi överkommit på vägen. Kom nämligen på mig själv med att klaga alldeles för mycket på att jag inte riktigt hinner med allt det jag hade velat. Detta skapar stundvis en stor frustration hos mig, av den enkla anledningen att jag ofta lägger alldeles för höga förväntningar på mig själv. När dessa förväntningar inte uppfylls inom den utsatta tiden, så kryper en känsla av otillräckligthet inom mig. Jag får då ångest, och konstant går runt och bär på alla dessa känslor som äter mig inifrån.
 
I grund och botten handlar det om att jag stör mig något fruktansvärt mycket över min hudsjukdom som inte riktigt vill ge med sig. Det här har jag lidit mycket av, eftersom skiten begränsar mig så otroligt mycket. Nu när det varit / är en hel del stressigt för mig, är det lätt att denna känsla av otillräcklighet sakta men säkert smyger sig in. Något som inte bara påverkar mitt mående men även mina relationer. Men så sa jag till mig själv häromdagen: "Eeh du jobbar från kl 7-22 idag, 7- 15 imon och så ska du tvätta, N ska komma hem och så ska ni packa tillsammans, på måndag reser ni till Bulgarien. Men innan ni drar mot Arlanda ska du hinna hämta henne i skolan, eftersom hon missar skolavslutningen på onsdag så vill hon gärna gå ett par timmar på måndag för att hinna krama om hennes vänner."  Och plötsligt ser jag allt annat som jag faktiskt hinner med. Och vet ni vad? Jag är tacksam och stolt över mig själv, för att jag gör det bästa utifrån dom förutsättningar jag har. Så jävla stolt och tacksam över hela mig!!