" Du är mitt allt "
" Det bästa som hänt mig "
" Du betyder allt för mig "
" Jag vill inte förlora dig "
" Jag gör allt för dig "

Mitt allt sa du, precis så kallar du mig

Men ibland så undrar jag, om jag verkligen känner dig

Den riktiga du, ditt sanna jag
Så säg mig, vem är du egentligen? Och vem är jag för dig? Undrar jag då! Vad är jag för dig? Vad är det du vill mig egentligen?

Jag tycker mig veta vart jag står, och nånstans vet jag nog också vart du står. Men vart står vi mitt i allt detta?

"Skulle ge mitt allt för att försöka få det att funka"  

"Jag kommer att älska dig för evigt och viger mitt liv åt att ge dig samma lycka tillbaka", sa du.

Jag tror mig förstå ändå, men.... Men ändå tycks du fortfarande vara helt oförmögen att vara helt öppen och ärlig mot mig.

Så säg mig, vem är jag egentligen för dig? Vad är det du egentligen vill med mig?

Min mur som jag så omsorgsfullt hade byggt upp, lyckades han hitta nyckeln till. Mellan oss skapades ett band så mentalt starkt att vi nog hade kunnat se in i varandras själar. Dag efter dag kan vi prata i flera timmar om allt möjligt utan att varken tröttna eller få slut på ämne att samtala om. Det händer att vi ofta tänker på exakt samma saker samtidigt och avslutar varandras meningar. Glädjen över att ha funnit varandra på ett så mentalt starkt och djupare plan varade dock inte så länge. Snabbt ersattes det mot något jag utifrån vår nakna kommunikation inte ens hade kunnat föreställa mig. Halvsanningar och lögner som inte tycktes ta slut. Känslor av svek tog mig som ett slag i ansiktet. Följt av ett brustet hjärta och totalt krossat tillit.Vad tar man sig till när bandet ännu är starkt, om inte starkare och människan i fråga är ens bästa vän?

Samtal som hellre lämnar en med fler frågor än ger utförliga svar, tvivel som får en att ifrågasätta allt som sägs. Jag må ha förlåtit men tycks inte vilja glömma. Det är ett känslomässigt berg och dalbana, ett inre krig med tankar av obehag som är nästintill omöjliga att fly ifrån. Ett ständigt pendlande mellan kärlek, trygghet, saknad, hopp, längtan, ilska, sorg, förtvivlan, lättnad, skuld och glädje. En avgrundsdjup sorg över något som aldrig fick chansen att gro. Jag sörjer dock inte det som hade kunnat bli, utan den delen av mig som jag i allt detta tvingats att begrava. Den mur som jag nu byggt upp vägrar jag låta honom passera. Jag älskar honom något så vansinnigt mycket, men trots det så vill jag inte släppa in honom.

Och det gör så fruktansvärt ont i mig att se honom så krossad. Det känns som om jag skulle förlora en stor del av min egen självbild om jag lät honom passera. Ibland så känns det som om jag håller på att bli galen. När något så äkta och naket med ett så starkt band ändå kan krossas på ett så sorgligt sätt, är det för mig ett bevis på att inte ens kärlek i sig räcker till.

För snart ett år sen, en höstig dag i oktober

Svårt sjuk som jag då var med en hjärna fylld av mörka tankar

Hade jag kämpat färdig, varken ville jag eller orkade resa upp mig en gång till

Likt ett ljus i mörkret kom du in i mitt liv och lyste upp hela tillvaron

Sen dess har vi i princip varit helt oskiljaktiga du och jag

Ett starkt band med en villkorslös kärlek bortom allt vad förnuft heter 

Dagen till ära vill jag  idag ge dig denna självmålade tavla

Som för mig har en stor symbolisk värde, som tack för ditt ovärderliga stöd