Att se polisbilar hör inte till vanlighet där jag bor, så när jag i förrgår gick ut på balkongen och såg några (tror det var 4 st totalt och en stor brandbil) så vart man ganska chockad. Då vaknar den nyfikna jävel inom mig till liv. Haha man hör ju och läser om så mycket skit att man nästan bli paranoid. Det händer att när jag tror mig se något suspekt genom fönster på kvällen tex, så stänger jag persiennerna, släcker lampan, ta fram papper och penna och börjar anteckna allt jag ser. 

När jag flyttade hit där jag bor nu för snart 5 år sen så var det ett väldigt lugnt område, något som fortfarande är fallet, men inte på samma sätt längre. Förut så fanns det inga kill grupperingar på kvällarna/nätterna men nu ser man det lite då och då. Vi har även en hel del villor längre upp på gatan. Det bodde väldigt många svenskar här men har märkt att det minskat. Haha dom har väl börjat fly. Mardrömmen för mig är att även det här området blir som grannområdet där många (särskilt kvinnor) inte ens vågar gå ut på ljusa dagen. Det skrivs mycket om det området på den lokala tidningen. Den dagen det händer blir dagen jag flyttar härifrån. Fast man är knappt säker någonstans längre, så gott som i hela landet har det ju börjat ske en massa skit.

Det är allmänt känt att giftermål skrämmer skiten ur mig. Och tro inte för en sekund att jag inte vill gifta mig för det. Nej det vill jag konstigt nog, förutsatt att det verkligen känns bra. Och en annan som skrämmer skiten ur mig är min tös. Det är något hon gör. Vi har tidigare pratat om det men jag tror inte riktigt att hon förstod, för häromdagen hände det igen. 
Jag har ju delat vardagsrummet och gjort mig ”ett sovrum” där, och hon fick sovrummet. På nätterna och tidig på morgnarna när hon går på toa så brukar hon komma fram till mig medans jag sover och bara står där. Trots att jag sover ganska djup så känner jag alltid ett närvaro – känslan av att någon står där och iakttar mig. När känslan blir allt mer intensiv och vägrar ge med sig, så brukar jag öppna ögonen. Och där står människan böjd mitt framför fejjan på mig och bara glor på mig. Alltså jag bokstavligen blir skräckslagen. Nu har jag ju vant mig så blir inte lika chockad längre, men de allra första gångerna trodde jag verkligen att jag skulle skita ner mig. Det händer ibland att hon börjar smeka mitt ansikte och plötsligt vaknar jag upp och hoppar till. Sist skrek jag rakt ut: ”men herregud människan vill du ta kål på mig eller vad är frågan om?” och då säger ungen ” hej mamma” med ett leende på läpparna. Vi har pratat om det igen men hon bara garvar ihjäl sig när jag säger att jag blir räddMan tror ju att det är nåt slags skämt. När jag talade om detta för S då dog hon bara av garv, och visst kanske det låter kul. Men jag kan tala om för er att det är långt ifrån roligt när man väl ligger där. Hon lär ju en vacker dag ge mig en hjärtattack. Någon annan med en unge som håller på såhär? Vad kan det bero på? 
… som jag är så har jag återbrukat den där ”dior snöre” som fanns på presentpåsen jag fick när jag hade fyllt år. Tycker att det blev så himla snyggt i hop med böckerna.
Mina naturtrogna rosor som nu länge varit i en stor kartong i förrådet fick återigen komma till användning. Den här gången ser dom till och med ännu vackrare ut.
Ibland så krävs det väldigt lite för att få den där extra ‘touchen’. Det är väl det som är så intressant och fantastisk med detaljer och deras förmåga att lyfta upp ett helt rum.