Även om det ändå är tänkbart, så har giftermål som bekant alltid skrämt skiten ur mig. Tanken att vara bunden till någon, och eventuellt ha oturen att sluta med någon som senare visar noll respekt gentemot dom löfte vi gav varandra... det är en mardröm jag ogärna vill uppleva. När jag tänker i tex afrikansk kultur så likställs giftermål som en examen, en känsla av att man har "lyckats ". Man tjatar till sig frierier. Det gör att alldeles för många nöjer sig och stannar i destruktiva och manipulativa förhållanden där man gång på gång blir tagen för givet, bedragen, förnedrad, slagen, psykisk misshandlad och listan kan göras hur lång som helst. Man håller sin mask så hårt, och skuldbelägger sig själv och ursäktar den andras beteenden, samtidigt som man komiskt nog ser ner på andra ogifta.

Jag har både sett, hört och bevittnat alldeles för mycket för att ha respekt för giftermål. Alldeles för många gifter sig dessutom på helt fel grunder. Gladeligen står man där och lovar varandra evig kärlek, i nöd och lust tills döden skiljer en åt - och så länge det är 'lusten' som pågår så är allt frid och fröjd och så fort 'nöden' gör entré, så är alla gulle gulle skit till löfterna man gett varandra till höger och vänster helt bortblåsta. Jag har dock kommit fram till att det egentligen inte är giftermål som skrämmer skiten ur mig, utan att jag (Gud förbjude) skulle hamna i ett skämt till äktenskap. Med tanke på att folk numera inte verkar veta vad det innebär att stå där och lova varandra evig kärlek, så känns risken rätt stor att råka stötta på en fullständigt idiot som inte ens skulle vara värd en fjärdedel av den person jag är. Alltså hela jag ryser av obehag vid blotta tanken. Nej fy, usch för alla dessa jävla psykopater som går runt och medvetet förstör andra som om dom vore leksaker. Jävlig gulliga och charmiga är dom och dessutom mästare på att manipulera.

I äkta kärlek så varken utnyttjas och manipuleras det. Kärlek i dess renaste form är perfekt och utan några som helst baktankar. Den ljuger inte, bedrar inte, utnyttjar inte, trycker inte ner, förnedrar inte, misshandlar inte, manipulerar inte, skuldbelägger inte, utan det istället är vi människor som ägnar sig åt såna saker. När man verkligen älskar någon på riktigt, så älskar man den personen villkorslöst, man pushas till att bli den bästa versionen av sig själv, man är fullt upptagen med att ständigt komma på nya sätt att visa denna sin kärlek, denna personens lycka blir lika viktigt som ens egen och att medveten krossa denna skulle inte ens vara ett alternativ då man både värdesätter personen i fråga och det man delar alldeles för högt.

Jag lyssnar ju numera mycket på den här typen av fridfull musik och känner mig bara tvungen att dela med mig av min favorit. Nu när det pratas barn och giftermål, och som vanligt får jag panikångest när det gäller sånt, haha, på riktigt. Men i alla fall, det är en blandning utav olika melodier som är komponerade av en talangfull man vid namn Tim Janis. Jag har dessutom hittat den melodi som jag hade velat ha till min bröllopsmarsch - spola till 1:19:53, för att lyssna på den och runt 1:25:20 är det en annan version utav den. Jag föreställer mig göra min entré med just den låten i bakgrunden och på mig har en jäkla het klänning speciellt designad för mig av Peter Englund. Och all bröllopsdekoration ska helst göras av mig själv i samråd med bröllopsdekoratör.