Min mur som jag så omsorgsfullt hade byggt upp, lyckades han hitta nyckeln till. Mellan oss skapades ett band så mentalt starkt att vi nog hade kunnat se in i varandras själar. Dag efter dag kan vi prata i flera timmar om allt möjligt utan att varken tröttna eller få slut på ämne att samtala om. Det händer att vi ofta tänker på exakt samma saker samtidigt och avslutar varandras meningar. Glädjen över att ha funnit varandra på ett så mentalt starkt och djupare plan varade dock inte så länge. Snabbt ersattes det mot något jag utifrån vår nakna kommunikation inte ens hade kunnat föreställa mig. Halvsanningar och lögner som inte tycktes ta slut. Känslor av svek tog mig som ett slag i ansiktet. Följt av ett brustet hjärta och totalt krossat tillit.Vad tar man sig till när bandet ännu är starkt, om inte starkare och människan i fråga är ens bästa vän?

Samtal som hellre lämnar en med fler frågor än ger utförliga svar, tvivel som får en att ifrågasätta allt som sägs. Jag må ha förlåtit men tycks inte vilja glömma. Det är ett känslomässigt berg och dalbana, ett inre krig med tankar av obehag som är nästintill omöjliga att fly ifrån. Ett ständigt pendlande mellan kärlek, trygghet, saknad, hopp, längtan, ilska, sorg, förtvivlan, lättnad, skuld och glädje. En avgrundsdjup sorg över något som aldrig fick chansen att gro. Jag sörjer dock inte det som hade kunnat bli, utan den delen av mig som jag i allt detta tvingats att begrava. Den mur som jag nu byggt upp vägrar jag låta honom passera. Jag älskar honom något så vansinnigt mycket, men trots det så vill jag inte släppa in honom.

Och det gör så fruktansvärt ont i mig att se honom så krossad. Det känns som om jag skulle förlora en stor del av min egen självbild om jag lät honom passera. Ibland så känns det som om jag håller på att bli galen. När något så äkta och naket med ett så starkt band ändå kan krossas på ett så sorgligt sätt, är det för mig ett bevis på att inte ens kärlek i sig räcker till.