Jag läste nyligen om traktorn vars däck exploderade i Malmö. Och det enda jag kunde tänka på var: ”Shit… det där kunde ha varit vi.” Det fick mig att tänka på min egen olycka i början av juli, när jag tappade ett däck mitt på E4:an. Alltså bokstavligen tappade ett däck mitt i körningen. Bara några dagar före dess: var jag på väg till ett jobb när bilen varnar för lågt lufttryck. Jag ringer till jobbet, ursäktar mig och säger att jag blir försenad - måste svänga förbi en bensinmack och fylla på däcket snabbt. Cirka 3 minuter innan jag kommer fram till arbetsplatsen varnar bilen igen. Och när jag väl parkerat och går ut ur bilen, hör jag det där pysande ljudet som ingen bilägare vill höra. En timme senare är däcket helt tomt. För att göra en lång historia kort: bilen bärgas, däcket byts, allt ska nu vara lugnt, eller hur? Nej tihii fick jag. Det kändes fel. Det lät fel. Jag ringde däckfirman och sa att jag ville att de skulle kika på det, men fick bara ett ”vi kan inte hjälpa dig med det”. Och där satt jag hemma med S som hade fått vattkoppor, så körde knappt bilen. Jag var dock tvungen att ta mig till Södertälje den helgen och det där ljudet följde med oss som en dålig känsla i magen. När vi väl skulle ta oss hem därifrån, händer det där som man bara ser på film. Det lät och small så hårt att jag trodde bilen skulle gå sönder i bitar.
N skriker att det brinner. De små barnen i baksätet vaknar och skriker och gråter. Jag försöker stanna bilen, trycker på bromsen om och om igen, inget svar. Paniken i kroppen, adrenalinet, barnens röster i bakgrunden. Jag stänger mina ögon, ta ett djupt andetag, öppnar ögonen, tittar upp mot himlen och säger för mig själv: ''Not today'' samtidigt som jag med all kraft drar i handbromsen. Det tar tid, men till slut stannar bilen, precis vid linjen. I samma sekund ser jag en bil till vänster om mig köra rakt in i vägräcket på höger sida. Mitt däck som lossnat hade träffat dem. Fem ungdomar satt i den bilen. Deras bil blev rejält förstörd, men tack och lov blev ingen skadad. Som om det inte vore nog, studsade däcket dessutom över till motsatt riktning. Helt sjukt. När jag väl fick ut barnen ur bilen och insåg att det inte brann (antagligen var det gnistor som N såg och misstog det för eld) gick jag fram till ungdomarna för att se hur det gick för dem. En av dem började skrika att de ringt polisen om att jag ”kastat däck på dem”. Jag var så nära att ge honom en lavett. Jag tittade honom djupt i ögonen och frågade: ”Är du helt jävla korkad eller? Tror du på riktigt, att jag (pekar på S i famnen) inget har bättre för mig än att stå här och kastar däck på E4 med mina ungar?!”. Kort därefter kom polisen som upprättade en anmälan utan misstanke om brott. Trafik Stockholm hade tydligen sett hela händelseförloppet. Visste faktiskt inte att det fanns kameror på vägarna, trodde bara det var fartkameror och trängselskattskameror (och då har jag ändå kört en hel del). Man ba: thank you Lord för att detta fångades på film. Efter olyckan började nästa krig.Trots helförsäkring fick jag ingen lånebil. Det har varit så struligt med försäkringsbolaget att jag till slut bärgade bilen tillbaka till Södertälje där den fixades på nolltid. Och nu måste jag bråka igen...
Men mitt i allt kaos insåg jag vilken ''village'' jag faktiskt har. Bland annat lånade J ut sin bil i en månad. En hel månad. Att gå från min lilla bil till en stor bränsleslukande monsterbil var en upplevelse, haha. Jag tankade som om jag hade ett läckage.
Men jag är så tacksam, den tog mig dit jag behövde vara. Och den tiden var så ovärderlig för mig. När jag lämnat tillbaka bilen, började busslivet. Här bor massor av barnfamiljer och bussarna är gamla, trånga och nästan omöjliga med barnvagn - det finns nästan aldrig plats för alla vagnar. Det blev även timmar av restid, över två timmar enkel väg. Restiden gjorde att jag inte kunde ta jobb - jag tackade nej till jobb för att det helt enkelt inte funkade. Jobbade endast när L kunde ha barnen. Det som räddade mig var möjligheten att kunna jobba hemifrån med mina egna kunder. Men behövde ju ändå kunna jobba 1-3 gånger i veckan, så det var ganska tufft.
Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det här blev nämligen en oväntad vändning för L och jag. Som par gick vi skilda vägar i slutet av 2023. Sen dess har vi fokuserat på coparenting, att skapa minnen tillsammans med barnen. Och ja han har ju försökt med nästan alla medel, men jag har varit så fokuserad på mina mål att jag sett allt annat som distraktioner. Och kunde liksom inte bry mig mindre om det han hade att säga, eftersom jag redan hade hört allt det där. Men efter olyckan... hände något med honom. Det var som om han fick en ny hjärna haha. Han ville prata ut. På riktigt prata. Han satt där bad om ursäkt för allt, öppnade upp sig och sa saker jag aldrig hört från honom tidigare. Jag frågade seriöst om han hade rökt på eller något. Men han bara fortsatte, till slut pausar han, skakar och faktiskt gråter samtidigt som han kläcker ur sig: ''Jag vet helt ärligt inte vad jag hade tagit mig till om du dog den dagen. Jag hade inte fixat det''. Jag bara satt där helt kall, det enda jag fick ur mig var: ''why?''. Och svaret jag fick... det var nästan så jag kunde se rakt in i hans själ. Och då sa jag: ''Then walk your talk and prove it! Du har till årets slut. Sen får vi se.” Jag har då aldrig sett människan såhär, något har hänt med honom ,jag både ser och känner det. Men jag vet också att jag måste landa i vad jag vill. Det roliga är att jag under flera år försökt få människan att möta sig själv, sluta fred med sina inre demoner och liksom bara vända sig inåt. Och så behövdes en sån här olycka för att skulle börja vandra den stigen. Det här kommer bli så intressant!
Annars då! Ja, jag lever (uppenbarligen), och jag hämtade bilen för typ tre veckor sedan. Min älskade MINI, jag grät tamifan nästan. Under tiden jag var utan bil: passade jag på att ta en paus från sociala medier och ägnat mig åt mina mål och min utveckling. Det är bland det bästa jag gjort för mig själv. Så många dörrar har öppnat sig. Så mycket nytt är på väg. 2026 kommer bli stort för mig. Det vet jag! Kommer troligtvis få jobba arslet av mig, men det är okej - det är för mig själv. Och så måste jag flytta. Det är för trångt här, jag drunknar i material, samarbeten och projekt. Men bostadssituationen är ju som en djungel - antingen äldre lägenheter med en rimlig hyra där man även får med ett förråd, men måste stå tusen år i kö, eller nybyggen som är svindyr och har noll utrymme. Knepigt värre.
För er som undrat hur studentdekorationen blev i somras - här kommer en liten sneak peek! Ett eget inlägg om det kommer. När ni ser allt jag gjort på sistone kommer ni förstå varför jag behöver flytta till större. Jag brukar se fram emot att skapa, men nu längtar jag så...