Idag den 15e februari dagen efter alla hjärtans dag, för exakt ett år sedan vaknade jag upp på Långholmen och påbörjade dagen med deras goda frukostbuffé. Om ni frågar mig, är det rätt fascinerande hur mycket som kan hända inom loppet av ett enda år. Jag fick bland annat förmånen att bära liv, föda fram det och flytta till en större lägenhet. Och det är bara en bråkdel av allt som hänt, jag skulle kunna skriva massor men väljer att inte göra det. Vad gäller det jag skrev i slutet av detta inlägg så bevittnar jag nu det hela, och något säger mig att det bara är början. Och när jag tänker på hur den andra så gärna både gömde sig bakom och använde sig av dessa för att jävlas, finner jag det rätt absurd att människan mer eller mindre kapitulerat från den rollen haha. Det är så skratterande att det inte ens är roligt. Med tanke på hur denna ofta tillåtits hålla på är det kanske inte så konstigt att det ständigt går åt helvete för denna, nästan så man baxnar - rena rama cirkusen. I vanliga fall hade jag troligtvis känt skadeglädje deluxe men numera betyder min inre harmoni ALLT för mig så vill ogärna lägga tid på andras skit. Det är för mig värdefull energi som jag inte har råd att slösa bort.

 

I min inre resa lär vi oss att inte döma och älska alla från där dom befinner sig. Det i sig är en stor utmaning som får mig att bli extra stolt över mig själv, varje gång jag lyckas övervinna mitt ego och handla från ett högre medvetandetillstånd. Är så djupt inne i det här att jag inte ens dömer fanskapet L. Ser jag andra genom mitt inres ögon så finns där ingenting att förlåta. För att förlåta honom skulle innebära att han gjort fel, och från källans synvinkel vars kärlek är ren och villkorslös så kan man inte göra fel, med det sagt så kan han omöjligt ha gjort fel. Fast ur vår världsliga logiska tankesätt så har han ju givetvis gjort fel och förtjänar allt skit som kan tänkas komma hans väg. Att leva på det viset är att ifrågasätta allt man någonsin lärt sig, det är att leva utifrån regler som inte är av denna värld. Eftersom det finns inget dåligt, rätt, fel eller gott, därav finns det heller inget att fördöma. Världen såsom vi förstår det är alltså helt irrelevant. Just där har jag inte riktigt kommit än och kopplar jag in mitt ego så lär jag nog aldrig någonsin förlåta det faktum att han en gång tog sig rätten att anta att han kunde bestämma vad som är bäst för mig genom att proppa mig full med lögner. Men det finns ingen annan som är värd och förtjänar min kärlek lika mycket som jag gör, inte ens mina barn. Och det i sig säger väl hur högt jag värdesätter att vara i harmoni med mitt inre. Jag skulle då aldrig medveten äventyra det för något/någon i världen. När jag ger mig endast det bästa av mig, får alla andra inklusive mina barn också det bästa av mig. Och jag behöver då inget utanför mig själv för att leva ett tillfredsställt liv. När jag är i harmoni med mitt inre har jag tillgång till allt och alla. Så varför i hela universum skulle jag vilja slösa bort min energi på hans eller andras skit? Jag har tillit att liknande skit som man gör alltid hittar sin väg tillbaka till en själv.

 

I år likt förra året så firade jag kärlekens dag tillsammans med samma person och en liten oss. Jag fick 3 st buketter av min favoritblomma och en påse spirulina. Var så sugen på semlor så det blev att fika och vi köpte med oss sushi hem.