Så, då gav vi oss in i skogen igen, den här gången på jakt efter skogens guld. Jag bar C som jag själv blivit buren som barn och vad mysigt det var. Trodde först att han skulle försöka kämpa sig ut, men tihi fick jag, istället trivdes han och verkade njuta av besöket. 
Det var kul att se L gladeligen försvinna in i sin egen värld. Han tycker om sånt där, och jag blir alltid glad över att se honom glad över att göra något han verkligen både uppskattar och njuter av. Med tanke på den något struliga tillvaron i övrigt, så glädjer det mig något så innerligt att kunna ge honom dessa ögonblick. Upplevelser är det enda vi bär med oss på ålderns höst och det vill jag ha massor av.
Vi gick djupt in i skogen och såg en massa olika svampar förutom just det vi letade efter - kantareller. 
Det var nästan så vi missade dessa. Men en annan är ju detaljskadad så givetvis la jag märke till dom. Laddade ner appen 'google lens' och dom fick lov att hänga med oss hem. Något vi i efterhand kände oss väldigt glada över - dom smakade nämligen jävligt bra.
Jag måste medge att L verkade ha rätt bra koll, bättre än han gav sig cred för. Enligt google lens så gissade han rätt på nästan alla svampar jag fotade. Efter att ha gått i vad som kändes som hundra njutbara år med mina killar, fick vi äntligen syn på en kantarell.
Kort därefter, till hans stora förtjusning hittades ännu flera. 
En stor kantarell hittade han också. Det belönades med en stor kyss.
Allt det som fick hänga med oss hem. Det stekte han i örtsmör och smaksatte med lite salt och peppar. Det åt vi framför Netflix, tillsammans med kalkon som jag ugnslagade dagen innan. Det var helt enkelt en lyckad mysig dag i sällskap av mina killar.