Vid det här laget har jag fått en liten rund mage som mycket tydlig börjat synas utanför kläderna. Jag tror mig även börjat känna viss aktivitet i magen, och för varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att det inte enbart är tarmrörelser jag känner. Det händer som mest under mina meditationer och när jag dansar runt i lyan med en hand runt magen. Koffi Olomides gamla låtar har nu i flera veckor gått varmt i mina högtalare och hörlurar - ååh det är nostalgi när den är som bäst. Dessutom blir det ju lite träning.
 
Förutom att ha fått en kraftig ökning av salivproduktion som jag finner en aning jobbig och äcklig att behöva spotta så mycket, så känner jag faktiskt inte så mycket av graviditeten. Då och då får jag även en lätt känsla av illamående som knappt är märkbar. För över en månad sedan så kände jag mig ständigt sur på L att jag sa till S: ''Må Gud ge mig mer tålamod för om jag får mer styrka lär jag begrava människan levande långt åt helvete, att inte ens missing people kommer kunna hitta honom.''  S: '' Alltså jag försöker förstå hur arga ni egentligen kan vara på varandra, när ni ständigt fortsätter att ligga med varandra.''  V: '' Jadu, haha ingen kommentar.''
 
Min inre harmoni har kommit att bli det allra viktigaste för mig, så det känns inte ens värt att äventyrera det för någon eller något. Så tillåter mig enbart att vara sur, irriterad, arg, you name it, en kort stund för att sedan släppa det helt. Och det är precis det jag gjort. Kort efter mitt senaste inlägg, under kvällsmeditationen valde jag att följa det jag lär mig på denna inre resa och helt enkelt förlåta precis allting. Satte mig som jag brukar, la händerna på mitt hjärta där jag riktade hela mitt medvetande. Sedan föreställde jag mig honom sitta framför mig, tog bort det ena handen från mitt hjärta och föreställde den sitta på hans, sen började jag säga till ''honom'' typ.. jag förlåter dig för ditt och datt - alltså all skit jag varit sur på honom för. Och jag bara kände hur tårarna rann nedför mina kinder och helt plötsligt (samtidigt som jag fortsatte att förlåta för olika saker) så började jag le och bara kände en så enorm varm känsla. Därefter flyttade jag handen tillbaka till mitt hjärta, föreställde mig själv och upprepade processen, att jag förlät mig för att ha tillåtit ditt och datt. Slutligen riktade jag hela medvetande till min kropp, bad om förlåtelse för en massa och hyllade den för en massa, framförallt för denna spännande resa vi just nu går igenom, att jag än en gång får förmånen att bära liv och får njuta av en lätt graviditet. Tackade även i förväg för en ännu lättare och snabbare förlossning än min förra. Den natten sov jag verkligen som en bäbis. Sen dess när jag väl träffat L och reptilhjärnan tagit över har det varit upp till bevis hur mycket man egentligen förlåtit, haha kan ju fortfarande får damp men det är ingen djup - det är känslor som försvinner lika snabbt som dom uppstår, känner liksom ingen liknande ilska mot honom som jag tidigare gjort. Ni förstår, det finns universella lagar i denna värld som är bortom vårt mänskliga förstånd och hämnden må vara min, men den är tyvärr inte min att utföra. Tids nog kommer balansen människan ständigt rubbat att återställas och människan kommer då få vad denna tål. När det väl händer kommer lilla jag få förmånen att bevittna rättvisan skipas, men även då kommer jag att finnas där och fortsätta att älska, inte för att människan varit särskilt älskvärt men för att kärlek är vad jag (och vi alla) egentligen är och att älska min medmänniska är vad jag gör, allra mest när denna förtjäna det som minst.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress