Saga med de sagolika fransarna strax innan hemfärden från BB.
 
I mitt senaste inlägg skrev jag om att jag skulle återkomma med en förlossningsberättelse, men ni får en sammanfattning istället.
 
Beräknad att föddas den 21:e februari, hoppades vi verkligen på en alla hjärtans dag bebis.. men tihii fick vi. Den 15:e februari kl 15:30 hade jag tid hos specialistmödravården i Danderyd, för tillväxtultraljud och tog med mig C. Men det slutade med att jag hölls kvar där. Några timmar senare kom L för att hämta upp C och droppa av honom hemma hos P och C. Men de fick först göra ett stopp hemma hos mig för att packa ihop lite kläder till både mig, C och bebisen i magen. Till slut visade det sig att allting ändå var bra med bebisen.
 
Men då jag fortfarande hade ett högt blodtryck som knappt gick ner trots att jag bokstavligen blev fullproppad med mediciner, och det faktum att bebisen ändå var fullbakad, bestämdes det att jag skulle sättas igång. Strax innan midnatt kom L tillbaka och då hade redan igångsättningen startat. Till en början vägrade jag smärtlindring och hoppades att det skulle gå snabbt så att jag mot slutet endast skulle behöva tackla det med lustgasen. Det gick dock väldigt segt framåt, så medan L sov låg jag där och försökte vila samtidigt som jag tacklade mina allt mer intensiva värkar, med låten ''Coup du marteau'' som hade gått varmt i mina hörlurar.
 
Då och då kom barnmorskan in och frågade om det inte var dags för smärtlindring, varje gång blev mitt svar; ''nej, inte än!''. Jag tror att hon då tolkade det som att jag knappt hade ont, men sanningen är att jag verkligen kämpade för att hålla ut och hoppades att jag nu var tillräcklig öppen, men icke sa Nicke. Styrkan på droppen höjdes och då jäklar blev smärtan ohanterligt för mig att jag bad om lustgas och inhalerade in skiten som om mitt liv hängde på det. Ville knappt ta ifrån mig den och blev så irriterad över att de frågade om samtycke inför varje moment. Alltså jag är helt koncentrerad på att överleva mina värkar och har då fan inte lust att samtala med någon. Där hade jag faktiskt önskat att L hade steppat in, men nej, han bara stod där, höll min hand och drog av mig lustgasen vid ett par tillfällen när jag inte ville släppa ifrån mig den. Minns att jag nån gång tyckte att han tog alldeles för lång tid för att ge min den, att jag tog tag i honom hårt och ba vrålade: ''LUSTGAS!'' att det knappt hördes eftersom jag hade så himla ont. Vid det här laget sänktes styrkan på lustgasen och jag bad då om epidural men det var tydligen för sent för det. Jag frågade om jag var helt öppen, men förstod på hennes blick att så inte var fallet, och jag tänkte då för mig själv att nu är jag helt körd. Dessutom var jag så kissnödig att jag höll på att bli galen, men kunde inte kissa alls, höll på att vrida ihjäl mig till höger och vänster och minns vid två tillfällen att både L och barnmorskan lyfte upp mig tillbaka till sängen för jag höll på att trilla ur, ja eller snarare kasta ur mig själv, haha herregud.
 
De försökte ge mig något som jag inte riktigt minns vad det var för något, men det funkade inte alls, så till slut vetefan vad det var de gav mig men jag var helt borta under ett tag, alltså HELT BORTA, minns att jag helt plöstligt vaknade till och förstod ingenting. När jag i efterhand frågar L så säger han att det handlade om typ 5 min men jag tror snarare att det var 10-15 min. Än idag vet jag fortfarande inte vad det var som hade hänt, men jag var nästan förlamad, kan inte riktigt sätta ord på känslan. Men det blev i alla fall dags att börja krysta, jag tog i ordentligt och höll på att krysta men jag kände inte ett skit, barnmorskan fick guida mig vid värkarna för jag kände de inte alls. Det höll i knappt 5 minuter och strax innan kl 07 var hon ute. Yes, och detta hände för lite över 3 månader sen.
 
Tänk att det kan kännas så självklart att fullkomligt älska en annan människa som funnits så kort tid i ens liv, så ovillkorlig. Hon känns inte bara som en självklarhet, men hon är även det mest bortskämda jag har. Hon var då verkligen värd all väntan, min välskapta älskling! Dessutom finner jag det fascinerande - att någon som håller en vaken om nätterna, som kräver så mycket omsorg, och som inte har något mer än ett tandlöst leende att erbjuda en, ändå kan få tillvaron att kännas så fulländad. Alltså, livet ändå...