'' Vid det här laget är nog alla medvetna över vilken hopplös romantiker jag är. Är rätt petig, absolut inte en perfektionist trots att jag ser mig själv som definitionen av nästintill perfekt, men detaljskadad, definitivt. Är väldigt mycket för detaljer och ska jag göra något, så är det antingen allt eller inget. Men framförallt så ska jag verkligen vilja det, annars får det vara. I år hade jag ingen lust att hålla på fixa och dona, men ville ändå kunna göra något roligt och minnesvärt. Sen är ju L och jag inte ens ''ett riktigt par'' ... vi var det förra året i maj - juni, mitt kortaste förhållande ever haha höll ju knappt i en månad. Och anledning till det skrev jag ju så ingen idé att dra upp skiten igen - alldeles för komplicerad ändå. Även fast jag ser mig själv som singel (han skulle säkert inte hålla med) så är han ändå den jag '' träffar'' just nu. Som om det inte vore nog är han dessutom min bästa vän, man ba hello på dig drama. Tycker ju dessutom att livet är till för att njuta till fullo och numera är han en del av mitt. Så vi tar vara på det vi har och lever här och nu utan några helst förbehåll. Resten är det upp till framtiden att utvisa. ''  - Ur arkivet den 15 februari 2018

Texten ovanför är skriven av mig den 15 februari 2018. Direkt efter att jag hade publicerat inlägget, var L inne på bloggen och läste det, och han blev inte alls förtjust över att jag ännu en gång markerade att vi absolut inte var ett par, så jag tog bort det stycket från inlägget. Det året var vi på icebar, åt middag och tog en spontan sväng på bio där även filmen 'Black Panther' hade biopremiär. Samma dag, förra året så pratade vi knappt och jag hade bokad in mig på jobb. Senare på kvällen när jag kom hem så upptäckte jag att han hade varit där och lämnat geléhjärtan och två blombuketter, varav en med tulpaner som är min favoritblomma efter orkidéer. 

 

Hela det året var en intensiv känslomässigt berg- och dalbana för oss både i relationen, under några perioder så hade vi ingen kontakt med varandra alls då vi varit beredda att kasta in handduken. För min del så hade jag väldigt svårt att släppa det faktum att han troligtvis hade ljugit in sig hela vägen till mitt hjärta. Oh vad han har matat mig med en massa lögner som då aldrig tycktes ta slut, det sjuka är att det mesta visade sig vara helt onödiga saker. Saken är att det hela blev en ond cirkel där det alltid tog hus i helvete när jag kände att han ljög för mig och han i sin tur ljög ännu mer för att slippa möta min vrede. Och dessutom lyckades han få mig att tro att det hela satt i mitt huvud och försökte ge mig en diagnos. Än idag så kan jag ge honom döda blickar när jag tänker på det. Det tog mig lång tid att förlåta honom för det. Eller ja det är vad jag trodde, att jag hade förlåtit, men tydligen gick jag runt med en inbyggd ilska över det, som kom fram så fort vi rök ihop. Och det faktum att L är väldigt dåligt på att kommunicera och jag värdesätter det högt i ett förhållande, skapade en obalans som gjorde saken ännu värre. Jag har ett behov av att prata ut om saker för att sedan kunna släppa det helt, medan han och sin sida undviker att prata ut, gärna sopar allt under mattan och sedan går runt och surar i tysthet. När det börjar bli trångt under mattan och jag envisas med att plocka ut skiten, då jäklar får jag en påminnelse om att även han är intensiv och eldig. För att göra en lång historia kort, så pallade jag inte längre tassa på tår, kände mig uttråkad i förhållandet och hade ännu en gång väldigt svårt att helt och hållet släppa in honom. Så brydde mig knappt om oss längre, och därmed sket i att anstränga mig, vilket fick S, S och min bror att reagera. L och i sin sida kände sig otillräckligt, ouppskattad, oälskad och pallade inte längre. 

 

Strax innan årets slut hade vi en intensiv period där jag för första gången på länge såg människan jag förälskade mig i, i mars 2018 när jag väl gick med på att sätta ett etikett på vår relation. Där och då kände jag att jag inte alls var färdigt med oss. Så vi pratade ut, han gav mig en hel del löften och jag lovade att för en gångsskull släppa in honom helt och hållet. Än så länge tycker jag att vi hållit oss till det. Han har det lite jobbigt just nu och vid ett par tillfällen har jag fallit offer för den ilska. Men hans demoner skrämmer inte mig, det har det aldrig gjort. Tvärtom har jag alltid omfamnat den sida hos honom. Däremot är det mindre roligt, när han tappar kontrollen och låter sig i stunden slukas upp av allt, vilket blir en utmaning för mig att hålla mig lugn, då han idag är den enda som har makten att komma åt mig känslomässigt. Är det något han verkligen tycker med mig är väl det faktum att han verkligen kan vara sig själv på gott och ont. Jag kan ha väldigt starka åsikter om det beteende men fördömer det inte. Jag omfamnar som sagt hela honom, även dom sidor hos honom jag inte riktigt är förtjust av. Jag har aldrig varit intresserad av ett basic förhållande, vilket han är medveten om. Jag må vara romantisk och kärleksfull, men jag är inte intresserad av relationer där man ger ett gulle gull sken utåt men knappt tål varandra bakom kulisserna, och typ bara håller ihop för att man är rädd för att vara ensam. Jag älskar då alldeles för högt för att stå ut med sånt trams. Jag vill ha det äkta, rått och intensiv. Och om man tänker efter, är det ju exakt det jag fått. Så nej hans demoner skrämmer mig inte alls, inte heller har jag ett intresse att tämja dom, tvärtom så gillar jag att dansa med dom och lära mig mer av/om dom. Hade dock önskat att han med blev vän med dom, så skulle han inse att det är inget att vara rädd för och fly ifrån. I första hand ser jag honom som en medmänniska, i andra hand som en vän och älskare, och slutligen som en partner. Precis i den ordningen.

 

Ja det var min och L relation i ett nötskal. Intensiv både i med och motgångar, något nog bara två eldiga eldtecken i ett förhållande kan relatera till. Sa till S häromdagen att jag fann det intressant att L som tidigare brukade vara inneboende i mitt hjärta, har numera nyckeln till det och därmed är dess ägare istället. Eller ja medägare, haha man ba gulle gulle skit. Nu när jag lovat att ge hela mig, kan jag även tillåta mig att gå all in och återigen låta min obotlig romantiska sida att träda fram. Och som tidigare sagt så fick inte han paketkalender förra året, då jag istället skulle slå ihop olika saker. Med tanke på att han och planering inte riktigt går ihop, tog jag upp mina önskemål redan i början av januari. Avvaktade dock med att boka vissa saker då det var oklart vilka datum han kunde ge mig, sen var typ allting fullbokad. Så planerade om men inte heller det blev som jag hade tänkt mig, tvärtom så blev det ännu bättre. 

 

Planerade att påbörja firandet dagen innan, alltså den 13e, i torsdags. I onsdags var han här en sväng och vi hämtade ut ett paket. I det fanns det en stor heliumtub och några ballonger. Eftersom att jag skulle hinna iväg på något i torsdags så ville jag ju givetvis hinna förbereda så mycket som möjligt. Dessutom ville N hjälpa till så hon fick fixa snöre till ballongerna. Strax innan jag gick och la mig i onsdags, hade jag blåst upp ballongerna med helium. Totalt 40 ballonger som alla har varsin handgjord hängande hjärta där jag skrivit något som jag tycker om hos/med honom. Åh det kändes så himla kul och vackert att sova med dom hängades över mitt huvud.

När jag väl vaknade upp så upptäckte jag att många utav ballongerna hade ramlat ner och bara fortsatte. Valet stod mellan att köpa en ny heliumtub med nya ballonger eller att komma på en plan B. Efter att ha varit iväg på min grej, hann jag inte med så mycket mer.

Strax innan han anlände tog jag en sväng in i duschen, smörjde mig med kokosolja och tog på mig kvällens outfit, med en av mina masker och en av våra piskor. Vanligtvis brukar det vara jag som åker på den, men den dagen var jag redo to woop his white ass, haha.