Från morsans sida är vi två stycken, det är jag och min lillasyster som bor i Charkiv - Ukrainas näst största stad.
 
I tisdags när jag pratade med henne så trodde vi inte alls att det skulle bli ett krig. Så fel man hade, för i fredags spenderade hon natten på en tunnelbanestation och har varit på flykt sedan dess. Morsan har varit helt utom sig av oro och jag har varit upptagen med att sitta i telefon och studera både Ukrainas och Polens kartor. Tanken i början var att jag nästa vecka skulle ta bilfärjan till Polen, köra upp till staden där hon skulle befinna sig, för att plocka upp henne och köra tillbaka till Sverige via Tyskland och Danmark. Kände mig dock osäker om hon överhuvudtaget skulle släppas förbi gränserna vi skulle komma att passera på grund av hennes situation, som även var anledningen till omvägen. Ringde UD för lite råd och hennes situation ansågs vara lite av en gråzon, eftersom att hon har uppehållstillstånd men är inte medborgare där. Jag hänvisades till migrationsverket men de hade stängt för dagen (och under helgen) så kunde inte få tag i dem. Igår kände jag mig så slutkörd att jag mer eller mindre spenderade dagen i sängen. L kom förbi, var med C, lagade mat och försökte trösta mig när jag bröt ihop helt efter att ha lyssnat på ett ljudmeddelande min syster hade skickat där hon fullständigt bröt ihop. Sedan hörde vi inte av henne fram till imorse när hon ringde mig från ett för mig okänt nummer. I skrivande stund har jag fortfarande inte hört ifrån henne och vetefan hur många samtal jag haft med morsan. Om jag förstod henne rätt imorse (samtalet var väldigt kort) så befann hon sig i Polen men var på väg någonstans?! De goda nyheterna är att hon hade fått en stämpel i passet med visum som ger henne fri rörlighet inom europa under en begränsad tid. Då kändes det som om jag inte längre behövde släpa med mig C på den planerade roadtrippen. Så nu väntar man otålig på att hon ska höra av sig med hennes exakta position så jag kan beställa en flygbiljett till henne hit. Alltså jag har nog aldrig varit så orolig för någon i hela mitt liv, och stressen att inte alls veta vad det är som händer, hur hon har det - är känslomässigt plågsamt. Usch, lider verkligen med alla som tvingas gå igenom eländet.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress