Ibland så vet man, långt innan man vet. På julafton fick jag frågan om jag var gravid (bara för att min mage gärna blåser upp som en ballong när den fått för mycket gott i sig) varpå jag svarade att jag rent mentalt redan var det och att jag nästa år (alltså i år) skulle få välkomna mitt lilla underverk. Ibland får jag frågan: "Alltså hur gör du det?" Då brukar jag skämtsamt svara: "I quiet my mind." Även fast jag ofta säger det på skämt, så tror jag definitivt att det ligger en sanning i det. För perioder då jag är helt inne i min bubbla där jag mediterar massor, försvinner inne i en process där jag skapar något som utmanar min kreativitet - ja alltså bara skämmer bort mig på alla tänkbara sätt.... Ja då händer det en hel del fantastiska saker. Förra året kunde jag inte riktigt meditera på det sättet jag brukade göra förut, men i år har jag sakta men säkert kunnat unna min själ dessa värdefulla djupa stunder. För några veckor sedan drömde jag en dröm, jag förhoppningsvis ska få uppleva i verkligheten. I drömmen promenerade L och jag hand i hand inne i skogen, när vi plötsligt hör en liten röst som ropar: "mamma, pappa, titta". Där springer en liten flicka framför oss mot något hon fått syn på. Jag kunde inte se flickan ordentligt, men såg en siluett med långt vågigt/lockigt hår som hade på sig en blommig klänning.

Haha sedan dess har jag försökt att spela upp scenen om och om igen i mitt huvud. Egentligen är det känslan jag är ute efter, att det ska kännas så verklig att mitt undermedvetna ska tro att det är något som redan inträffat - ett slags minne. Lyckas jag komma dit, ja då lär jag få uppleva drömmen i verkligheten. Och det lär även bli då jag kommer vilja låta oss börja försöka. Numera så blir jag så känslosam när L och jag pratar om vårt framtida liv - det är en djup efterlängtad och sagolik vacker Saga som vi ska få välkomna.