Alla <3 dag nalkas och det inspirerade till ett par penseldrag i kärlekens tecken.

 

Brukar alltid finna den dagen både nödvändigt och onödigt. Egentligen tycker jag väl inte att man behöver en dag för att kunna visa kärlek till sin partner, snarare så tycker jag att det är en livsstil att vara kärleksfull. Samtidigt kan jag även tycka att det är bra att dagen finns, som en påminnelse när man är helt uppslukad av vardagen att stanna upp, reflektera och ro om varandra. Trots att jag egentligen är en obotlig romantiker, så har jag alltid funnit relationen till mig själv vara viktigare än alla relationer. Med det jag vet idag, så är jag oändligt tacksam över det, även om jag just då var helt omedveten så har jag hela tiden varit på rätt väg. Tycker det är rätt intressant när en del blir chockad när jag ständigt säger ''att den viktigaste personen i ditt liv är dig själv, inte dina barn, föräldrar eller din partner''. Många lider i onödan när dom lämnar över ansvaret till sin egen lycka till sin partner. Det finns inget i världen som kan göra en lycklig, INGET. Lyckan är något man har inom sig, således är man tvungen att vända sig inåt för att hitta verklig och långvarig lycka. När L och jag pratar om vår relation, kommer jag ofta på mig själv med att upprepa: att om han tror att jag ska göra honom lycklig så är han verkligen tillsammans med helt fel person. Det är inte mitt jobb och jag skulle inte ens försöka. På samma sätt som min lycka inte har ett skit med honom med att göra. Däremot kan vi underlätta för varandra, genom att finnas där och försöka att inte vara en huvudvärk. Om man ständigt tar den andras energi utan att fylla på, så kan det bli svårt för denna att finna lyckan.

 

På grund av mitt stora frihetsbehov och att jag tröttnar väldigt fort, har det stundvis kännts som att det är svårt för mig att ingå i en kärleksrelation på ett vettigt sätt. Och det faktum att det skulle krävas mycket för att jag ens skulle överväga att bo med någon, särskilt nu med den inre resa jag genomgår så är intresset för allt sånt där nästintill obefintligt. Jag har så länge jag kan minnas alltid strävat efter att leda min egen utveckling, och aldrig har det varit viktigare för mig att välja min egen väg i livet som det gör nu. Jag minns att jag i början när han sprang efter mig, frågade honom om han var stark nog att bli min partner? För det krävs styrka att vara tillsammans med någon som är extremt självständigt, som gillar utmaningar och att ständigt överträffa sig själv. Där jag befinner mig just nu så behöver jag inget utanför mig själv för att bli glad, jag är liksom allt det jag behöver. Så jag behöver inte honom eller någon annan för den delen, däremot så älskar jag honom och därmed vill jag givetvis ha honom i mitt liv, därför han är där. Ni ska veta att min inre cirkeln är väldigt smal, dessa personner likt honom är handplockade av mig, och det är precis så jag vill ha det.