Sista bilden på min gravida mage, tagen förra veckan i onsdags inne i vecka 39 (38 fulla veckor + 4 dagar).
 
Dagen efter var det dags för det sista inbokade möte med min barnmorska. Sist jag var där, var det hennes kollega jag träffade, haha när hon såg mig i väntrummet så började vi både skratta när hon ba: "Jag ser att han inte kommit än".. haha samma sak sa min barnmorska, och det på grund av att jag sa till bägge två att dom visst mycket snart skulle se mig där igen, fortfarande gravid. Hade det varit så att eldplutten absolut inte mådde bra, så hade dom ju utan tvekan fått plocka ut honom. Men nu visste jag ju, och då spelade det ingen roll vad dom alla hade att säga, att jag visste det jag visste var det viktigaste. Hursom.. under det besöket visade det sig att proteinet i urinet hade gjort comeback och blodtrycket var trots blodtryckssänkande läkemedel skyhög. Jag hade redan ett inbokad besök dagen efter hos specialistmödravården men fick ta mig dit med detsamma. Väl där var återigen alla tagna prover bra, eldplutten mådde bra och jag hade som vanligt inga symtom. Jag fick träffa ytterligare en ny läkare, dosen för läkemedlet höjdes, det gjordes en ny hinnsvepning och jag var nu öppen 4 cm. Åkte hem och beräknades komma tillbaka på måndagen där vi bland annat skulle diskutera en eventuell igångsättning. Det tyckte jag lät bra med tanke på helgens planer. F skulle komma på söndagen för att flytta det allra sista, hela lyan skulle flyttstädas och nycklarna skulle lämnas över på måndagen innan mitt återbesök på sjukhuset.
 
Efter sjukhusbesöket tog jag tag i magavgjutningen som jag inte hann med sist. Därefter upptäcker jag spår av brunaktiga flytningar när jag torkar mig, eftersom jag inte kände mig konstigt och var medveten om att det kan hända vid en hinnsvepning, så tänkte jag inte så mycket på det. Strax därefter meddelar F att han kommer på fredagen istället, alltså redan dagen efter och jag tyckte det lät ännu bättre. Några timmar senare beger jag mig till den nya lya, skriver till F att eldplutten nog tittar ut redan i helgen. Han hade ju legat med huvudet nere redan i vecka 32 så att ständigt känna hans huvud trycka mot blåsan var jag van vid, men det jag nu började känna var något helt annat. Dagen efter, alltså i fredags... efter en sömnlös natt vaknar jag upp nån gång efter kl 10 helt slut, orkade inte ens stiga upp och beställde hem frukost/lunch. Ungefär vid 11 tiden börjar jag känna värkar som jag just då tolkar som förvärkar och tänker att det är skönt att helgens planer flyttades tills idag. Men sen börjar värkarna komma allt tätare och blir kraftigare.
 
Det går upp för mig att jag nog får lov att välkomna min son den dagen. Jag hoppar snabbt in i duschen, tar fram min veet precisiontrimmer, ser knappt något men försöker ändå så gott jag kan att trimma lite här och där överallt där jag kommer åt.
Sätter mig sedan i vardagsrummet och försöker mellan värkarna att slå in dom första luckorna till tösens paketkalender.
 
Värkarna kommer allt tätare och gör så ont att jag knappt kan stå upprätt när det slår till. Jag ringer till förlossningen, som inte är den jag skrev in mig på och undrar om dom har möjligheten att ta emot mig. Jag är då välkommen om ca 45 min men får komma tidigare om jag får huvudvärk och det blixtrar till. Anledningen till att jag får vänta är att dom ska hinna förbereda ett rum och en barnmorska åt mig. Jag meddelar S att jag åker in, ringer upp F som skyndar sig hem hos mig, plockar fram min förlossningsväska och kör dit mig.
 
Kl är 15:16 när jag skrivs in. Mellan kl 16 - 16:30 tas blodtrycket som landar på 165/110 och en covid test, eldpluttens fosterljud ligger bra till och jag är nu öppen ca 5 cm. Jag ber om en lavemang då mitt försök till att sköta magen med alla värkar hade tidigare misslyckats. Det ingick 3 personner som deltog under min förlossningsvård, varav en barnmorskestudent. Urgullig människa, som jag är helt övertygad om kommer att bli en fantastisk underbar barnmorska - hon var så lyhörd, omhändertagen, alert och närvarande. I början pratade dom massor med mig och fick knappt några ord tillbaka, förklarade sen att jag svarar när jag svarar liksom, var fullt upptagen med att navigera mig genom värkarna. När jag väl får min lavemang, står studenten där med toapapper och frågar om jag behöver hjälp med torkning, haha hon måste skoja tänker jag, det här händer bara inte, hell no!! Svarar att jag gärna gör det själv och önskar lämnas ifred. Efter en stund ger jag ifrån mig ett lidande ljud och hon skyndar sig tillbaka haha, nej men dom var helt fantastiska, jag var så nöjd med det hela. Vid 17 tiden börjar värkarna bli olidliga för mig, jag får värmekuddar och ber om epidural. Det tas prover och nu väntas provsvaren innan narkosläkaren kommer. Barnmorskan föreslår lustgas, jag avböjer då jag hade svårt för det sist. Hon föreslår ändå ett försök. Ca en kvart senare får jag lustgas på 50/50. Vid 18 tiden kommer narkosläkaren och gör upprepade försök att lägga epidural men lyckas inte. Det testades både där jag sitter och ligger. Blev så upprörd och började gråta att det inte alls gick när jag ansträngt ihjäl mig för att knappt röra mig och tyckte att jag nu hade ont i ryggen helt i onödan. Dessutom gick vattnet mitt under allting runt kl 18:27.... läkaren avbryter och vi kommer överens om att han hämtar en kollega som får göra ett nytt försök.
 
Runt kl 18:40 vill barnmorskan kika hur öppen jag nu här, jag ger klartecken att invänta den kommande värken, dom förbereder sig men helt plötsligt kl 18:45 trycker det bara så in i helvete därnere att jag med ett vrål automatiskt börjar att krysta. Vetefan vad som hände just då men det kändes som om jag helt plötsligt hittade rätt teknik att använda lustgasen på, jag kände mig helt plötsligt så borta och allas röster inklusiv min egna bara ekade så konstigt i bakgrunden, kände även hur jag emellanåt tog ur lustgasen skrek rakt ut samtidigt som jag krystade för att sedan andas in skiten igen och då kändes det verkligen som om jag svävade runt i det tomma intet - så borta var jag. Kl 18:51 var han ute min lilla eldplutt, hela 3342 gram kärlek i vecka 38 + 6 dagar. Han lades direkt på min bröstkorg och höll på att leta efter bröstet som en galning haha. Han fick ett sprucket blodkärl i ena ögat som enligt läkaren kommer att försvinna av sig själv efter ett par veckor. Strax efter det fick jag äran att klippa navelsträngen. En stund senare knackas det på dörren och det var narkosläkarens kollega och alla ba: hon har redan fött. Efter att dom var färdiga med allting fick jag ta en skön dusch. Sedan fick vi invänta svaret på covid test som dröjde ett bra tag, det visade negativt och vi flyttades till ett eget rum på BB. 
 
I väntan på provsvaret tryckte jag i mig mackorna jag kände mig glad över då jag var så hungrig. 
Tänk att jag faktiskt kom att tycka att sjukhusmaten inte var så illa. 
I söndags hade lilla C och jag en riktigt mysdag och mot kvällen släpptes vi ut och tog en taxi hem. Ville hem redan dagen efter men fick inte det eftersom jag fortfarande hade högt blodtryck. Ååh han är sååå söt och go med långa fransar, att jag smälter... 
 
I måndags efter att ha haft det inplanerade videosamtalet med barnmorskan, åkte vi en sväng till gamla lyan som jag tydligen hade fått ordentligt städad. Åh blev så tårögd, tack så hemskt mycket. Innan jag lämnade tillbaka nycklarna, tog jag en sväng i centrum och unnade mig lite käk och shopping till C som hade videosamtal med mormor. Fick även ett samtal från specialistmödravården som undrade vart jag höll hus eftersom jag inte dök upp på mitt bokade besök, talade då om att han redan hunnit komma. I tisdags var vi på återbesök och so far såg allting bra ut, även mitt egna besök igår gick bra att dom nu släpper mig. Måste dock till min vårdcentral inom 4 veckor för att kolla upp blodtrycket, men den låg rätt bra att jag slipper nu åka in och ut. Idag är det även en hel vecka sedan C föddes, alltså kan ni fatta att han redan är en vecka gammal min egna lilla skytt? Han var faktiskt beräknad att föddas idag.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress