Efter regn kommer solsken och nu är äntligen solskenet här, puh... Det har varit alldeles för mycket att "deala" med. Det mesta har varit saker som egentligen inte rör mig personligen men ändå varit relaterade till mig. Ett exempel, är att jag tydligen har ett syskon jag inte visste om. Eller ja, jag har vetat om det i ett par år nu och har lika länge letat efter människan, men hela släkten från båda sidor har av konstiga anledningar som jag inte alls begriper tigit om det. Det här har verkligen gett mig huvudvärk deluxe, och så hade vi studier, graviditeten och med det ett hemskt lång skov, och så hela cirkeln med sjukdom, dödsfall och giftermål där man förväntas bidra med pengar. Det verkade inte finnas något slut. Men nu äntligen är ljuset tillbaka, bitarna har återigen börjat falla på plats...

Jag har sakta men säkert börjat hitta tillbaka till mig själv igen. Och det känns så himla bra att ha flyttat hit. Man bor så litet men lever verkligen större. Alltså än så länge, känns det som ett äventyr i sig att bo här med så små barn och upptäcka stadsdelen tillsammans.