Efter ett års kamp åt J's vägnar är jag helt slutkörd. Jag tyckte ändå att det var fint gjort av L den dagen, att vänta tills jag var tillbaka hem från begravningen innan han delade med sig av nyheten. När han tittade på mig, precis innan han skakar på huvudet, då visste jag. Känslan av att drabbas av hjärtstillestånd. Chocken och förtvivlan, följd av en känsla av bottenlös maktlöshet. "Tyvärr, det finns inget mer vi kan göra åt det." Nästan så man inte ens vet vad man ska känna eller ta sig till. Det har varit tok för mycket som jag behövt ta ställning till. Uteplatsen har verkligen varit min lilla tillflykt i stormen - där har jag suttit, andats in och ut och upprepande gånger sagt till mig själv: " Det är inte hela världen, jag är tuffare än det här." Och visst är det så!! ...för livet går ju trots allt vidare. 

 

Så tacksam över all stöd och alla fina stunder jag fått möjligheten att uppleva. Nu är det hög tid att sträcka på sig och fortsätta framåt.