Sedan en viss person kom på att han kunde gå istället för att krypa, har det varit full rulle här hemma. Vem behöver ta sig till gymmet när man har en egen PT hemma, som ser till att ens kropp hålls igång 24/7? Förutom att springa efter honom och för tusende gången försöka förhindra hans ommöblering av hemmet, så känner jag mig som en hackad skiva som ständigt upprepar: "Non! Non mon amour! Reviens ici" ,"Non,on ne touche pas, c'est pas un jouet" ,"COR-NE-LIUS j'aime pas ça du tout, tu DESCEND de la tout te suite!" ... sådär låter det jämt. Visserligen pratar jag mest svenska med honom, men jag har gett mig fan på att han ska kunna franska, han är ju trots allt en Julclaude. Så pratar det till typ 30% och ganska ofta säger jag samma sak på både svenska och franska. Ju mer jag pratar med min faster desto mer kommer allting tillbaka. Hon är ju dessutom pratglad och rolig att samtala med att vi kan prata i flera timmar, och jag bara älskar hur hon uttalar hans namn. Det är min önskemål att C och hans lillasyster ska besöka Frankrike en gång om året, träffa mina släktingar där och både kunna skriva och prata ren flytande franska. N verkar tyvärr inte intresserad, så det tåget verkar ha gått för hennes del. Hon är dock grym på engelska och lär sig både japanska och koreanska just nu. Hon är helt inne i den kulturen och verkar tokigt i pojkbandet BTS, så jag ska se till att några luckor från årets paketkalender innehåller såna saker.

Det är så mörkt och kallt ute att jag i flera dagar nu hållit mig inomhus och haft sega dagar. Men snart är höstlovet här och med det kommer reseäventyr. Ååh äntligen!!! I somras skulle vi följt med mina extra föräldrar för en månads vistelse till Elfenbenskusten, men sen valde jag att stanna kvar. Sen dess har jag lidit av en fruktansvärd reseabstinens att det inte riktigt är klok. Jag har drömt och längtat att få ge mig ut i världen igen.... men på grund av det osäkra läget som varit, så har jag inte riktigt tillåtit mig/oss att komma iväg. Men nu när allt fler länder lättat på restriktioner är jag alltså igång igen, om endast några dagar bär det av... om jag längtar?