''Flourish whatever the conditions'' - det är vad jag mötes av när jag tidigare idag klev in i Maltas flygplats. Log lite för mig själv för det är faktiskt vad min inre resa (snarare en livsstil än enbart resa) bland annat handlar om. Jag är nu inne i vecka 24 sedan jag började köra lite mer hardcore i den riktningen. Och det är helt otroligt vad man får bevittna när man börjar omfamna livets ALLA kontraster. Tuttar jämt i N att det minsann inte finns några problem, bara lösningar. När hon ibland säger att hon har tråkigt, då brukar jag svara: ''men det är ju bra, helt fantastiskt ju att du har tråkigt. Nu har du ju möjligheten att utmana din kreativa jag att komma på något att roa dig med.'' Nästan direkt efter det brukar hon sysselsätta sig med något, mest med målning. Likt morsan sin så verkar ungen vara konstnärligt av sig. Jag är även själv numera väldigt noga med att försöka se en massa lösningar i olika ''oönskade situationer''.

 

Men det citatet påminner mig också om vilken okunskap och rädsla dom allra flesta av oss människor besitter. Livet är det enda vi inte kommer levande ur, det går liksom inte att överleva livet och döden är det enda som är garanterat oss alla här. Hur kommer det sig då att vi mer eller mindre har en fäbless att jaga skiten? Nästan alltid omedvetet, men ändå.... Tänker på hysterin kring corona och får flashback till ebolautbrottet. För bara ett tag sen blev många livrädda för ett tredje världskrig när Iran av misstag sköt ner det ukrainska passagerarplanet. Varför är vi alltid så snabba med att måla fan på väggen? Varför väljer vi alltid det värsta tänkbara scenariot? Faktum är att det dör folk varenda dag av olika anledningar. Dödens väg ska vi alla vandra förr eller senare, det är en garanti. Så varför denna ständiga hysteri vid minsta lilla? Här i väst tar vi ju ändå priset. Så länge saker sker utanför så brukar man inte bryr sig så mycket, men så fort det börjar hota våra fredagsmys och netflix kvällar, ja då jävlar vet vi inte alls vad vi ska ta oss till.

 

Och det är precis vad som sker nu. I Sverige älskar man ju dessutom att känna sig duktig. Gud förbjude, den som inte rättar sig in i ledet, den ska man mer än gärna försöka överföra sin egen rädsla, oro och ångest till. Och nej, är det så att din dag är kommen, så spelar det ingen roll att någon avbokar sin resa eller inte, du kommer att dö. Är det inte av corona så blir det av något annat. Det är just rädslan för det oönskade, som tvingar oss att korsa väg med det oönskade. Det komiska är ju ändå när det pratas om att man är självisk och naiv, men blundar över det faktum att hela vårt levnadssätt i väst är just det - naivt och själviskt, på bekostnad av andra. Att kriga bakom skärmen och skapa en massa hashtag är vi världsbäst på, likt förbannat jagar man fortfarande efter det allra billigaste, byter mobiler lika ofta som underkläder med vetskapen om var delarna kommer ifrån - men hur ska man annars hänga på sociala medier och känna sig duktig? Snacka om att döma andra för att synda annorlunda än vad man själv gör. #Tragiskt