Vid det här laget så hade jag både hunnit installera mig på det barnfria hotellet Sunpark Beach i Turkiet och varit halvvägs på min tredagarsresa till Kappadokien och åkt luftballong. Det var min 29-årspresent till mig själv, och det faktum att det även är 1 år sedan min återfödelse, förtjänade jag ett ordentligt firande tillsammans med mig själv. Men nu blev det ju inte så, istället fick jag en annan ännu bättre present, som visade sig vara anledningen till att tröttheten slog till som en käftsmäll. Blickar tillbaka på hur det kändes när jag klev in i det här året och bestämde mig för att 2020 skulle vara året jag ägnade helt och hållet åt mitt inre jag, året där jag helt och hållet skulle låta mig guidas av hjärtat mitt. Nu i efterhand är jag oändligt tacksam över det, känns som mitt inre visste vad komma skulle. Är även tacksam över att jag hann med 2 helt fantastiska resor tillsammans med N, innan läget blev som det blivit. 

 

Idag för exakt en vecka sedan var det min dag. Så trött och med sprängfyllda bröst beställde jag hem thaibiff med basilika och ris, och orkade inte riktigt med något. S kom förbi med en god tårta som satt fint som efterrätt. 2 dagar efter det blev jag hämtad av L och åkte hem hos honom. Första gången jag satte min fot där sedan han flyttade dit för flera månader sen. Vad jag förstått så hade exet bestämt att jag inte fick sätta min fot där (?). Var knappt där i 10 min innan jag gick därifrån och åkte hem. Det slutade med att människan kom hit och 2 dagar efter det var han här och lagade mat. Vetefan om det bara är hormoner då jag haft dagar då jag brutit ut i gråt och pendlat mellan att känna mig ledsen och arg. Så många känslor som kommit upp till ytan att jag känner mig fruktansvärt sur på människan. Och det hjälper inte när jag tänker på att jag öppnade upp mitt hem och gav honom en fristad här utan att begära något och inte en enda gång erbjöd han sig att hjälpa till med hyran och allt annat skit man tvingats genomgå, alltså wow, nej......