Att vara hemma ensam och ligga i ett varmt bad helt ostört, med smått sorgliga men härligt vackra piano melodier i bakgrunden. Det mina kära läsare är livet. Jag är ju vansinnigt passionerat i allt det som gör livet värt att leva. Och jag skulle vilja påstå att dessa långa badstunder är en av dom tillfällena man känner sig som mest levande. Att bli ett med sig själv, komma i kontakt med sitt inre jag med allt vad det innebär. Det är bland det känslosammaste, vackraste och fridfullaste som finns. Skulle aldrig klara mig utan mina badstunder – det är ett nästan olidligt smärtsamt behov jag har, ett behov så starkt att jag skulle gå under om den inte tillfredsställs. Sen behöver det inte nödvändigtvis vara i badet, men just det faktum att få vara helt för sig själv. Kan ju låta en aning obehaglig och skrämmande, och beroende på vad som händer i ens liv just då kan det till och med kännas olidligt smärtsamt. Men just då är det faktiskt den rätta platsen man kan befinna sig på. Det handlar om balans. Smärta och lycka går oftas hand i hand, lär man sig att finna balansen mellan dessa två elementet så blir allting i livet så mycket lättare att handskas med. Det är nästan som man blir en helt ny människa varje gång man kliver ur badet. Jag brukar kombinera det med lite spa. Ser ju rätt skojigt ut när jag försöker ge mig själv en helkroppsmassage. Är grym bra på att massera och det är jävligt synd att det är näst omöjligt att massera sig själv ordentligt haha.

 

Något som kan vara både en för och nackdel med det här, beroende på hur man själv ser på saker och ting, är det faktum att känslorna blir så intensiva, nakna och äkta. Min förmåga att bara kunna stänga av helt när det kommer till det känslomässiga håller på att tappas bort för varje år som går. I synnerhet när det kommer till döden. Jag har aldrig varit så rädd för döden som under tösens första år. Numera är döden, särskilt för bara några månader sen inget jag ens är rädd för längre. Men jag blir ändå rädd, jävligt mörkrädd över vart världen är på väg. När jag dessutom tänker på utvecklingen utav samhället så bävar jag inför framtiden. Varje gång jag ser alla dessa småbarn springa runt i hög fart, så oskylda med leende så bedårande, så fulla av liv. Men helt ovetandes av vad som väntar dom. Så blir jag ledsen, en känsla utav sårbarhet blandat med maktlöshet och hopplöshet. Jag tycker så synd om min egen och den kommande generationen samtidigt som jag känner en smula avundsjuka över den allra äldre generationen. De har fått uppleva den riktiga friheten, känslan att kunna röra sig fritt alla timmar på dygnet utan rädslan att mista livet. Det är något varken jag eller min dotter kommer att få uppleva. Det har fått mig att återigen tänka på att sterilisera mig. Jag känner att jag inte vill sätta ett till barn i en värld som verkar vara fullt utav besinningslösa människor som är helt befriade från känslor och utan respekt för liv. 

 

När jag tänker allt besinningslöst våld och dom som faller offer för det. Så blir jag inte bara ledsen men jag blir så arg. Ännu mer provocerad blir jag när makthavarna inte verkar vilja göra något åt eländet. Att beklaga sig och fördöma handlingar utan att backa det med riktiga handlingar hjälper ingen. Det verkar som vi alla numera är levande döda varelser som vandrar omkring i väntan på att nästa pucko ska flippa ut. Och det spelar ingen roll vart i världen vi än befinner oss, vi sitter alla i samma sjunkande båt. Dödens väg ska vi ju visserligen alla vandra förr eller senare, men då ska det ju helst ske utav naturliga orsaker. Och med denna fina franska dikten/uttrycket som någon delade på fejjan (”Partir, c´est mourir un peu…. mais mourir, c´est partir beaucoup” = ”Att skiljas är att dö en smula… men att dö är att skiljas mycket” ) vill jag egna en tanke till alla som fallit offer och sänder styrkekramar till alla deras familjemedlemmar. Må ni trots allt kunna finna inre frid!