Länge motsatte jag mig att N skulle ha en mobil så länge hon var under 10 år. Ville istället att hon skulle ha en såkallad telefonklocka, långt borta från vad appar heter. Men så strax innan hon fyllde 8 år, köpte S en ny telefon och gav henne hans gamla. Min spontana tanke var: "Oh herregud förstör nu inte min unge". Måste ändå erkänna att det (hittills) gått bra. Hon är inte fäst vid den, och dom gångerna hon är bänkad framför den är när hon (som hon så fint kallar det) har "tråkig". En positiv sak med det är att vi nu kan hålla kontakt på ett annat sätt när hon är där. Särskilt nu när hon under denna period kommer vara där den största tiden. Är dessutom inte heller den där som ska hålla på ringa och så, så att smsa är smidigast. Sen är jag heller inte den där som ska ringa mitt ex i tid och otid bara för vi har en unge tillsammans. Brukade faktiskt nästintill aldrig höra av mig. Utan förutsatte att han är fullt kapabel att ta hand om hans barn och skulle det hända något så litade jag på att han skulle höra av sig. När det gäller sånt där, så har vi både samma syn vilket är jävligt skönt. Och nu om jag vill veta något frågar jag ju direkt till N, vill jag ändå säkerställa mig att tex läxorna verkligen görs och det i tid, jaa då slänger jag iväg ett sms till honom. Men alltså tänk att denna "bäbis" kan idag konversera med mig, så roligt att följa när hon lär sig att stava och läsa när hon bokstavligen mördar språket. Haha har ibland svårt att ta till mig att lillan inte är så liten längre. Utan numera är hon en egen självständig liten individ med en stor vilja och ett jävla anamma i sig. 
 
Tänker också på att jag snart ska få göra om hela resan två gånger till. Får smått panik när jag tänker efter. Sen har jag känt mig stressat över åldersskillnaden mellan L och jag, hela 12 år är det. Vi har dock pratat mycket om det och numera känns det helt okej när både fått säga sitt och pratat igenom allting. Jag hade ju gärna velat vänta några år till men framförallt haft minst 5 års åldersskillnad mellan barnen. Men vi blir ju inte direkt yngre och jag ser gärna att vi är färdiga med småbarnsålder när människan når 50 år. Vi har ju pratat om att eventuellt bosätta oss utomlands när man närmar sig pensionen. Sen är det väldigt viktigt för mig att man som par umgås och ro om varandra. Tyvärr är det alldeles för många som inte prioritera sitt parförhållande så fort man får barn, man tror att livet kretsar kring barnet och glömmer bort varandra. Man liksom lever för barnen, något jag tycker är helt fel. Jag ser inte mitt barn som mitt liv, utan hon är en del av mitt liv, således kretsar inte hela mitt liv runt henne. Jag är dessutom rätt hård som förälder och messar inte runt. Hård men rättvist. Trots att N är rätt bortskämd så ställs det krav på henne, i alla fall hos mig. S kör hon ju lite över ibland. Men hon är medveten att jag inte köper sånt skit, i mitt hem är det mina regler som gäller. Vad som sker där skiter jag fullständigt i. Det är liksom slutdiskuterat. Så att säga "men hos pappa får jag göra si och så" går aldrig hem här.
 
Tänker på en något äldre bekant till mig som även fick barn när hon var 19 år och nyligen blev tvåbarnsmamma när den förstfödda är lite över 12 år. Och det var så rolig att höra att vi tänkte likadant. Finns ju både för och nackdelar med allting. Men fördelarna vi både såg där är att man verkligen fick sin tid med den första. Man har fått göra en massa på tu man hand, och att nu när det är åldern där det är kompisar som gäller så får man mer tid med den nya. Den får också sin egen tid med en och man får verkligen njuta utav denna utan en massa tjafs. Så även om det inte lär bli dom önskade 5 årsskillnad mellan våra framtida gemensamma barn så får det bli åtminstone 2 år emellan. Eftersom jag inte vill flytta ihop med L, i alla fall inte under dom närmaste 10-12 åren. Så kommer jag ju ha rätt stort ansvar vilket är helt okej. Har ju pratat mycket och jag planerar ju inför det så att det blir så smidigt som möjligt, också att jag aldrig skulle vilja sätta N i en sits där hon blir en mini mamma åt barn som jag väljer att sätta till världen, nej nej.
 
Dessutom så trivs jag med min uppfostran och älskar min lugna vardag alldeles för mycket för att byta bort det mot något annat. Vill inte ha det på annat sätt, så särbos blir perfekt. Man vill liksom inte behöva leva någons annans liv, där sin semester och annat skit planeras utifrån andra. Nej tack. Vill leva mitt liv på mina egna villkor, resa och göra annat när jag själv känner för det.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress