Idag, just i detta ögonblick känner jag en sån stor tacksamhet över mitt liv, över allt det jag har och allt det jag är. Tyvärr så är det ju så att vi ofta fokuserar på allt det vi saknar och allt det vi hade velat ha, men sällan reflekterar över allt det vi istället har, hur långt vi faktiskt kommit på vår livsresa och alla hinder vi överkommit på vägen. Kom nämligen på mig själv med att klaga alldeles för mycket på att jag inte riktigt hinner med allt det jag hade velat. Detta skapar stundvis en stor frustration hos mig, av den enkla anledningen att jag ofta lägger alldeles för höga förväntningar på mig själv. När dessa förväntningar inte uppfylls inom den utsatta tiden, så kryper en känsla av otillräckligthet inom mig. Jag får då ångest, och konstant går runt och bär på alla dessa känslor som äter mig inifrån.
 
I grund och botten handlar det om att jag stör mig något fruktansvärt mycket över min hudsjukdom som inte riktigt vill ge med sig. Det här har jag lidit mycket av, eftersom skiten begränsar mig så otroligt mycket. Nu när det varit / är en hel del stressigt för mig, är det lätt att denna känsla av otillräcklighet sakta men säkert smyger sig in. Något som inte bara påverkar mitt mående men även mina relationer. Men så sa jag till mig själv häromdagen: "Eeh du jobbar från kl 7-22 idag, 7- 15 imon och så ska du tvätta, N ska komma hem och så ska ni packa tillsammans, på måndag reser ni till Bulgarien. Men innan ni drar mot Arlanda ska du hinna hämta henne i skolan, eftersom hon missar skolavslutningen på onsdag så vill hon gärna gå ett par timmar på måndag för att hinna krama om hennes vänner."  Och plötsligt ser jag allt annat som jag faktiskt hinner med. Och vet ni vad? Jag är tacksam och stolt över mig själv, för att jag gör det bästa utifrån dom förutsättningar jag har. Så jävla stolt och tacksam över hela mig!!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress