Efter att ha varit hemma i hela tre veckor, med undantag för typ fyra dagar, så blev det dags för lite jobb. Jag har ju aldrig haft ett fast jobb. Tanken på att ha det får min mage att vrida sig okontrollerad, föredrar att jobba på timmar, så alltid tackat nej när det erbjudits en fast tjänst. Jag bokstavligen ogillar att binda upp mig på saker och ting, och förhoppningsvis kommer jag aldrig behöva göra det heller. Än så länge trivs jag att ha det såhär, och det har ju både sina för och nackdelar precis som med allt annat. Tacka Gud för mitt ekonomiska sinne och att jag inte har några utgifter att tala om. Den kombinationen och att jag periodvis jobbat hårt har gjort det möjligt för mig att kunna leva ett bra liv och det nästan helt på mina villkor. I år har jag dock taggat ner. Jobbar inte alls lika mycket som förr. Testat mig fram lite och har ju mål att uppnå fram till december. Detta är ett år där jag sår fröna till ett liv som kommer att vara helt på mina villkor och inte enbart "nästan" som nu. Tycker det är så spännande, det blir intressant att se resultaten.

Min frihet betyder allt för mig. Detta har ställt till det ofta när det kommer till kärleksrelationer,  kan få fett med ångest när saker och ting börjar bli alltför seriösa. Samtidigt som jag i mina relationer verkligen lever i nuet, ger mitt allt och försöker få både att få ut så mycket av det som det bara går, mest i form av minnen. Tror att en sån som mig måste ha en relation där man varken känner sig fången eller fastbunden, utan är fri att leva sitt liv precis som man alltid gjort, bara det att nu delar man en del utav det med en annan individ. Vill liksom inte leva någon annans liv, utan vill kunna leva både mitt eget och vårt liv tillsammans. Vill inte ha någon som följer min livsresa, för den är endast min att genomgå, utan det ska vara någon som följer sin egen men att vi längs vägen tillsammans vandrar sida vid sida. Så det är ju väldigt viktigt att vandringslederna leder åt samma håll. En relation där dess etikett är helt oväsentlig, där det viktiga är att vi både vet vart vi har varandra, en relation som präglas av öppenhet, ärlighet, kärlek i överflöd, där vi hjälper varandra att förverkliga våra drömmar och uppnå våra mål. En kärlek där vi dömer varandra kärleksfullt, där vi trots vetskapen om att vi är helt ofullkomliga behandlar varandra som om vi inte vore det. Där man fördömer felaktiga beteenden snarare än själva människan. En förbehållslös kärlek som är större än livet själv - det är vad jag vill ha och är beredd att gå all in för.

Om nu L är denna människa får tiden utvisa, men i dagsläget så delar han dessa värderingar. Och jag har valt att ge det en ärlig chans och förhoppningsvis följer våra livsresor samma led ända in mot slutet. Om inte annat, vill jag göra det till den bästa åkturen längs resan så länge vi fortfarande väljer att vandra tillsammans. 

Annars spenderades en liten del av helgen i Fittja. Alltså diggar att det växer växterna på väggen, tycker det är så coolt.

Även N fick sitt hår flätat. Det är ju rätt kul att se henne gå runt och visa håret, när hon mer eller mindre gav mig ett helvete när jag höll på fläta henne. Jag är ju rätt duktig på att fläta och liknande, men har inte tålamod nog att hålla på med hennes hår. Så ibland när både pallar med varandra så ger vi det ett försök. Sist men inte minst så ska även jag få klaga över värmeböljan som tagit över Sverige. Avlider ju en smula. Och värst är det när L ska hålla på sova på en, det är mysigt på vinter, men i denna värme blir det bara för mycket. Ett mirakel vore om min bordsfläkt som jag dumpade i förrådet kunde hitta hem på egen hand, har tok för många prylar där att man knappt kommer fram. Får ta och göra en deal med L - han får fortsätta att vara en fästing på mig om han går upp där och kommer ner med den. För att citera Stefan Gunnarsson: ''Allt är förlåtet, kom hem!''  älskade fläkt.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress