Tillbaka till ett annat liv - exakt så känns det, när jag går igenom tösens bebisbilder samtidigt som hon nu befinner sig i närheten av mig. Och visst ligger det en sanning i det. Vi är både helt nya personner nu än vi var då. Hon är ingen bebis längre, där allt jag sa var sanning. Utan idag är hon en egen individ som ständigt utvecklas, som ifrågasätter, som har en egen vilja - en stark sådan, med en personlighet som jag beundrar. Kanske för den påminner mig så mycket om mig själv. Jag är lika stolt över henne som jag är över mig. Glad och tacksam över alla äventyr vi hitills har fått varit med om tillsammans. Även om jag ibland kan känna en viss ilska där jag oftas frågar mig själv - varför jag skaffade barn? Förvisso oplanerat men ändå... vad i helvete tänkte jag på? Till saken hör att jag är en person som hatar begränsningar och det är just det man får som förälder - ett begränsat liv. Ännu värre när samhället och andra försöker begränsa en genom att sätta en etikett på en. Något jag aldrig accepterat. Jag vägrar då begränsa mig till " en mamma"... därför att jag är mer än det, sååå mycket mycket mer än det.

 

Idag skulle jag nog tänka hundra varver till, innan jag sätter en till unge till världen. Jag kan även både sakna den perioden, för att jag både tog till mig och njöt utav att vara en småbarnsmamma. Nu är vi dock både äldre, och ju äldre hon blir desto lättare blir det. Sen har vi ju mer roligt nu, särskilt när vi mer eller mindre funkar på samma sätt. Något som får mig både att bäva inför dagen hon blir en tonåring (lär inte ha det helt lätt) och ser även fram emot att forma henne och följa hennes livsresa.