Känslan när man varken kan prata eller träffa sin bästa vän… den känsla alltså. Brukar vanligtvis inte ens känna att jag saknar mina vänner, haha kan däremot tycka att: ‘fan nu vart det ett tag sen man sågs’. Men L alltså har kommit att betyda så otroligt mycket för mig. Jag tror att det mest beror på allt det som hände kring mig under tiden han kom in i mitt liv. Vi byggde upp ett starkt band på så kort tid och blev varandras bästa på ett ögonblick. Vi pratar varje dag och kan ringa varandra hundra gånger, och det jag diggar är att vi har en sån där öppen och transparent kommunikation. Och det här är även något som är väldigt nytt för mig. Trots att jag skriver dikter och är en obotlig romantiker av rang så ogillar jag verkligen om att prata om känslor, när jag själv är involverad i dessa. Känner mig bara obekvämt och kvävd och pressar den andra personen så upplever jag denna som väldigt jobbigt. Är det någon jag tex dejtar så kan jag till och med tappa intresset där och då. Men med L så försöker jag, då han är medveten om detta så backar han alltid och ger mig utrymme och tiden att känna själv när jag redo att prata om det, vad det nu är.
 
Förra veckan åkte han på en affärsresa utomlands och alltså jag har saknat honom en hel del. Ju mer jag tänkte på det desto mer olidligt kändes saknaden. Inte för att vi ens ses hela tiden. Men tror mest att det beror på vetskapen om att han befinner sig utomlands. Ja ni vet psykologi… 
Denna bild togs förra veckan på torsdag dagen innan han åkte. Det var sist vi sågs över en fika.
 Men snart flyger han väl tillbaka hem. Och då blir det bio, är helt nyfiken på ‘Kong’. Men under tiden får man vara tacksam över att det finns något som heter Whatsapp.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress