Texten ovanför skrevs av mig och publicerades på fejjan den 23 maj. En dag efter det att vi blev ett par, efter 7 månader av ren vänskap. Knappt en månad har gått och jag har uppdaterat min status till singel. Ett beslut vi absolut inte alls är överrens om.
När ens väg korsas tillsammans med en person som utseendemässigt inte motsvarar det man söker hos en eventuellt framtid partner. Men att man ändå väljer att inleda en vänskap där omständigheterna leder till att man bygger ett stark band. Som i sin tur leder till att man börjar se personen bakom det ytliga, som ju för övrigt har alla dom egenskaperna man gärna vill ha hos en partner. Personen blir ens bästa vän, en relation där man har en otrolig transparent, öppen och stark kommunikation. Där man hellre diskuterar fram lösningar, istället för att bråka. Och så börjar man förälska sig i personen som redan varit förälska i en innan denna ens fått träffa en. Och bara kort därefter börjar alltid rasera. Synen man haft på ens kommunikation visar nu sig vara en illusion?? Då alldeles för mycket saker nu sett dagsljus.
Jaa det är exakt det som hände. Så detaljskadad som jag är har jag såklart märkt av flertalet utav dessa saker under vår vänskap. Vilket jag givetvis tagit fram men fick aldrig logiska svar och eftersom jag numera inte orkar med onödiga diskussioner med folk så har jag kunnat släppa det. Men i egenskap av flickvän så kan jag inte det och därmed ställde krav att alla kort skulle läggas på bordet. Vid två tillfällen har jag varit vansinnigt arg och krävt vettiga svar. Trots att min magkänsla sa något annat LOVADE han mig att han hade tagit upp allt. Vilket såklart inte var hela sanningen. Droppen har varit det jag fick reda på efter helgen han och barnen spenderade hos mig. Allt detta har gjort att känslorna som jag hade fått, sakta men säkert började att avstå. Och dom allra sista försvann dagen jag var på den senaste eventet. Alltså att passa en bebis som inte ens är ens eget mot sin vilja? Mitt i natten när man vill sova för att dennas mamma befinner sig i en kyrka kl 00:11 (?) och man inte har en aning när människan ens kommer tillbaka? I min värld är det helt oacceptabelt. Att tillåta att ens exfru kör på en på det sättet tyder på brist på respekt på ens egenvärde. Då kan man inte påstå sig älska någon annan när man uppenbarligen inte älskar sig själv tillräckligt. Man kan liksom inte ge någon annan något man själv inte har. Och för mig är det inte bara oacceptabelt, men även oattraktiv och rent utsagt avtändande. Där och då dog känslorna jag hade kvar. Det är en sak att vara för snäll och rent utsagt en toffel. Det sistnämnda verkar vara fallet här.
Och eftersom man bör känna till bakgrunden för att förstå någons beteende, så har jag ju åkt dit vid två tillfällen och sa att han skulle ta upp allting som jag borde känna till. Därför att jag så gärna ville förstå situationen, hur det blev så och för att jag inte ville gå runt och ha en bild som kanske inte riktigt stämmer. Men alltså jag blir inte klok, hela situationen är ett stort jäkla skämt. Jag må vara den mest snällaste, hjälpsammaste och givmildaste person som jag känner till. Men även jag har mina gränser. Och jag är allergisk mot sånt här vidrigt beteende och översittar beteende. Jag är heller inte den där som ska svälja och vara tyst. Och jag skulle under inga omständigheter tillåta eller acceptera sånt trams. Det enda Jag kan se av vår framtid är: en tillvaro fyllt av konflikter med en man som är för feg för att sätta ner foten. Och med tanke på att det finns barn inblandade här därav varför jag valt att kliva av. Ingen barn ska behöva ha det så och det är absolut inget jag vill utsätta min tös för. Dessutom har jag varken några känslor eller tillit kvar. Hans liv är helt enkelt för rörigt för mig och det är inget jag vill vara en del utav. I allt denna röra har vi en trip inbokad. Något vi både såg fram emot förut men jag tyckte att det inte riktigt var läge med tanke på hur det ser ut mellan oss. Men men….