Hedersmord. Smaka på det ordet. Första gången jag kom i kontakt med det ordet, var när jag bodde i Småland. I samband med den där mordet på Abbas som skakade om byn högsby och hela Sverige med för den delen. Jag har skrivit om detta på min gamla blogg och även lagt utdraget från inläggen på denna blogg. Jag bodde i ett radhus i ruda och gick i skolan i högsby. Det var där jag hade lärt känna tjejen till den mördade killen. Jag var den sista som såg henne och Abbas innan hennes föräldrar anmälde henne som försvunnen. Så polisen kom hem hos oss och tog med mig till polisstationen på förhör. Glömmer aldrig den dagen. Så jäkla nervös jag var, jag bokstavligen pressades på frågor. Alltså hur beskriver man en kille man bara träffat en gång. Hastigt dessutom. Och kort därefter fick man ju läsa att han hade blivit mördad.

 

Hur mycket jag än vänder och vrider på det så går det helt emot mitt förstånd, hur man kan mörda någon som råkat älska ens barn eller ännu värre ta livet av sitt eget barn. Det är helt sjukt. Jag känner så många som fått bryta helt med sina familjer och lever idag under skyddad identitet. Och att samhället fortfarande inte tar det här på största allvar går mig verkligen på nerverna. Polisen och socialtjänsten måste bli bättre på att skydda dom tjejerna och killarna som slår larm. Bara det faktum att ringa polisen eller ens kontakta en kurator är väldigt allvarligt. Du liksom bryter mot den lojalitet du måste ha till din familj i dessa kulturer. Då går det inte bara att skicka hem den som slagit larm. Har man tur kommer man undan med lite stryk, att man stöttas bort och utsätts för psykiskt misshandel. Har man däremot otur ja då är man död. Kommer ihåg hur det tog hus i helvete när min lärare slog larm hos socialen och när jag tillkallade hem polisen mot min far. Trots att jag valde att inte anmäla honom så fick jag ta så mycket skit från både familjen och människor runtomkring, det var som om det istället var jag som var boven i allt. Jag tror även att folk utifrån (släkt, vänner osv) triggar igång det här, man liksom känner att man måste göra något för att dessa inte ska snacka skit.

 

Så hela definitionen om heder måste ändras. Det är helt sjukt hur många som lever under dessa förhållanden. Verbalt och psykiskt misshandel är en vardag för många. Ännu sjukare är det att många av dom som utsätts har en tendens att komma bort med en massa bortförklaringar och försöker normalisera detta beteende när det kommer fram. Jag hade en kompis som skickades på semester till sitt hemland efter att hennes föräldrar kom på att hon tog av sitt påtvingade sjal utanför hemmet och dessutom hade skaffat sig en pojkvän. Fick aldrig mer se röken utav henne, hon hade troligtvis blivit mördad. Vi kom varandra rätt nära. Både var vi förtryckta på olika sätt. Jag fick inte lämna hemmet efter kl 18 medan min bror kunde strosa runt hur länge och ofta han ville. Åkte på stryk några gånger. En dag missade jag och en kompis sista bussen hem som gick vid 17 tiden och fick då gå i ca 3 timmar hem i mörkret. Direkt när farsan öppnade dörren fick jag ett par örfilar, och min kompis sprang hem. Men det var inget nytt för oss, jag hade fått se när hennes pappa både spottade och kastade tofflor på henne, kallade henne för en massa. Jag bröt med min familj men till skillnad från många andra så behövde jag ju inte frukta för mitt liv. För inte så längesen återupptags kontakten mellan mig och min far men den kommer aldrig bli detsamma. Det är liksom ärr som aldrig läks. Jag skulle aldrig önska någon annan det jag blivit utsatt för av min egen familj. Och det gör så ont i mig att många har det sådär och ännu värre –  att mördas för att man vill leva med den man älskar. Det ska ju vara en mänsklig rättighet att få vara tillsammans med vem fan man vill.

 

Särskilt i ett land som Sverige. Vi borde skämmas för att vi inte kommit längre med dessa frågor.