Inne på andra veckan där man är helt ensam med ungen. Visste ju att den här tiden var på väg och det var bland annat därför jag verkligen ville hinna fixa körkortet (ett jävla fiasko blev det, kan skriva mer om det i ett annat inlägg) så allting blir mindre stressigt. Men jag var verkligen inte förberedd att det skulle ske vid den här tidpunkten, fanskapet bara släppte bomben sådär. Fick ju smått panik för jag får absolut inte känna mig instängd, kan inte funka normal då. Det går liksom bara inte. Jag blir helt tokig, sönderstressad och får jävligt svårt att varva ner eller att andas överhuvudtaget. Måste får vara ensam, helt för mig själv när jag känner att det behövs. Det är väldigt viktigt för mig. Så ni kan ni tanka er hur stressad jag började känna mig. Istället för att få värsta paniken försökte jag ta det så lugnt jag bara kunde och gjorde det bästa utav situationen. Med hjälp av brorsan och min killkompis så gick det hur bra som helst. Fast nu har ju människan börjat (tror jag) ta sitt förnuft till fånga. Men man vet ju aldrig!