Bortsett från citatet ”Att spara på kärlek ger ingen ränta!” så är citatet på bilden en av min absolut favvo motto, som jag dessutom försöker leva efter så gott jag kan. Jag är den där som försöker fixa andras problem i den mån jag kan. Jag lyssnar på en massa gnäll, bekymmer, klagomål, och en massa (rent ut sagt) bullshit. Jag tas oftas för givet för att jag ständigt är där, stötter och försöker finnas där. Även om jag själv haft en jävlig dålig dag så lägger jag mitt skit åt sidan, sätter på mig ett leende och försöker ge den andra en bra dag. Det alla dessa människor dock inte reflekterar över är att även jag behöver någon som mig, även jag behöver ett axel som mitt att luta sig mot, även jag behöver någon som mig som bara inte lyssnar men försöker komma med lösningar.

Tidigare idag hade jag fått fin besök… alltså även om jag inte säger så mycket då jag har svårt för det här med gulle gulle skit. Så blir jag jävligt rörd, jag ser, iaktar och kommer ihåg. Människan tog med sig en massa och vi lagade mat, eller snarare jag lärde mig laga en otrolig god asiatisk gryta idag. Det är ju jag som brukar ta med hela affären, plockar fram varorna och försöker göra en vanlig dag till ett magiskt minne. Men just idag såg jag mig själv i någon annan, där stod människan i mitt kök och gav mig lektion i matlagning. Alltså jag tycker ju det är fascinerade med människor och tycker om att hänga samt lära känna nya människor. Men väldigt sällan vill jag ha något med dessa att göra – vill gärna hänga med dom men känner väldigt sällan ett behov utav människor och därmed vill jag oftas inte ha något med dom att göra, något som jag gjort/gör att jag iskallt gör med mig av dom få som lyckas komma mig nära när dom trampar och går emot mina gränser. När man blir utsatt för det min familj utsatt mig för, och trots en massa jävla ärr kan leva sitt liv som om det aldrig hänt och dom aldrig funnits, tro mig så känner mig inget behov av människor. Och ooh vad jag kan bli så förbannat känslokall att det stundvis skrämmer skiten ur mig. Samtidigt så är jag otroligt kärleksfull och omhändertagande, oftas mot främlingar. Har även fått en del frågor om varför jag är så snäll mot människor jag inte ens känner.

När jag utsattes för saker jag inte ens skulle önska min värsta fiende, när jag stängde in mig från omvärlden, utan några som helst känslor, bara en värdelös vandrade kropp utan själ, när jag inte såg en mening med livet längre och planerade att ta av mitt liv så var det en främling som sträckte mig sin hand och gav mig en mening. Det syns aldrig utanpå hur människor har det innerst inne, jag har varit där och därför är jag för det mesta extra vänlig mot människor jag möter. Den där leende och bara det faktum att bli sedd, hörd kan göra en sån otroligt skillnad man aldrig kan föreställa sig. Att ha blivit hörd idag, kramad om med sån värme och för en gångsskull blivit den som blir omhändertagen av någon som liksom jag verkar va vansinnigt passionerad av allt det som gör detta liv värt att leva.. det alltså … jag kan inte med ord beskriva hur mycket det betyder för mig. Väldigt många människor (inte minst våra närmaste) tror sig känna oss, men långt ifrån alla verkligen känner oss men framförallt förstår oss. Och jag tror att jag för första gången i mitt liv kände ett behov utav någon som denna, och jag är sååå tacksam över att ha funnit människan och lovar att göra mitt yttersta över att va en minst lika bra medmänniska tillbaka.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress